Om det påstådda hälsobiståndet till katastrofområdena
På sätt och vis skulle detta inlägg kunna beröra New Orleans såväl som Indonesien eller Pukhet. Det är dock skrivet efter eget vittnesmål vid översvämningar i Phuket, i sviten av tsunami katastrofen.

Epidemiologiskt betraktat, tsunamitragedin visade att - i jämförelse med de utländska turisterna - den inhemska befolkningen genomlidit förhållandevis en mycket högre andel av dödlighet, morbiditet och skador. De bodde ju vanligtvis vid mindre solida konstruktioner vid stränder, helt i kontrast mot de stora hotellbyggena. Dessa familjer vid stränderna levde och dog för vår turism, skulle man kunna sammanfatta grovt.

Ett liv som hund i Phuket 2005

Enligt färska uppgifter från Thailand besöker
varje år 230 000 svenska turister det landet (Phuket Gazet 18/2). Således, en projicering av det antalet skulle visa att i mindre än tjugo år hälften av den totala befolkningen i Sverige – bortsett återbesökare- har haft till sitt förfogande både detta lands sköna natur och tjänster av den utsatta turistrelaterade lokala arbetskraften. Allt detta mot en billig penning.

Mot facit ovan, de granna ord som rikets företrädare har uttryckt i Thailand som tacksamhet för den effektiva och vänskapliga assistans som våra sårade fick av lokalbefolkningen efter katastrofen, kan visa sig i min mening alltför otillräckliga. Dessutom, här i Sverige återges uppfattningen, bl.a. genom direktinsändningar av TV 24, att det skulle pågå en betydelsefull svensk myndighetshälsoinsats för de drabbade i Asienkatastrofen, inte minst från forskaretablissemangens sida. Som nyligen återvänd från ett yrkesbesök till de drabbade områdena, undrar jag om det inte är endast själva svenskarna som är föremålet till den officiella direkta svenska insatsen.

Samtliga frivilliga eller privata organisationer, och särskilt dessa tillhörande svenska myndigheter under Phuket konsulatens operativa ledning koncentrerar sig mot ”identifiering, hemtransport, krisstöd, sjukvård och information”, av svenskar. Undantagsvis har Räddningsverket, enligt uppgift, kunnat direkt assistera den lokala befolkningen med röjningsarbete respektive ett vattenreningsprojekt i samverkan med Volvo Thailand (fyra grävmaskiner och två tankbilar). Beträffande de i Sverige påtalade insatserna från forskaretablissemangen gentemot de drabbade, är dessa i verkligheten så gott som obefintliga.

Jag reste till Bangkok och Phuket för att konkretisera ett vetenskapligt samarbete med thailändska forskare inom området posttraumatisk katastrofhantering och transkulturell skadeforskning. Men det var inte UD eller någon svensk hälso- eller forskningsmyndighet som varken hade tagit initiativet eller visat sig villiga att stödja det projektet. Idén framfördes däremot av forskare från USA (Center for Disease Control and Prevention, CDC) då stationerade för ändamålet vid katastrofområdena. De undrade – nästan en månad hade gått från katastrofen - vad vi i Sverige tänkte göra angående epidemiologiska insatser och skadedokumentation bland de drabbade svenskarna. En naturlig reflexion med tanke på att svenskarna var den hårdast drabbade nationella gruppen bland utländska offer.

I själva verket hade undertecknad framfört behovet ovan till bl.a. UD redan i dagarna vid katastrofinträffandet - och anmälde sig dessutom som frivillig för omedelbar vistelse till områdena tillsammans med två utländska läkare i mitt KI forskarteam. I förgäves.

Reconstruction (in background) by Phuket locals, only weeks after the disaster

Där i Thailand, vart jag fick åka med egna medel, kunde jag konstatera i ett möte med chefen för den thailändska epidemiologiska byrån vid hälsoministeriet, Dr Kumnuan Ungchusak, att ingen kontakt än så länge (24/1) hade tagits från svenska forskare eller hälsomyndigheter, eller övriga sådana, beträffande ett samarbete omkring skadedokumentationen som påföljd till katastrofen. Han sade också att det fanns fortfarande minst 1 400 ej identifierade offer bland de påträffade liken och till min konkreta fråga svarade han att svenska medborgare mycket väl kan finnas i den kohorten. I mötet deltog även Dr. Rick Waxveiler, chefen för den USA forskarlaget (CDC) dåvarande i katastrofområdena.

De thailändska hälsomyndigheter och forskare som jag träffade manifesterade att de ser fram emot ett samarbete med svenska kolleger. Men hur kan den typen av omgående forskarinsatser vara effektiva utan finansiering eller stöd från svenska myndigheternas sida, deras forskningsetablissemang inräknade? Kan dessa myndigheter konsten att besluta klokt och snabbt även sådana prioriteringar?

I debatten omkring det ”sena” svaret från myndigheterna vid denna katastrof har framförts två tydliga teser. Antingen var det en strukturbrist och därmed nya myndigheter skulle inrättas. Eller vissa chefer skulle avgå och ersättas av andra. Sedan påtalade kungen i sitt omdiskuterade bidrag i debatten (DN intervju 10/1) ett annat perspektiv, nämligen det kulturella. Det kanske handlar ”här i Sverige” om rädsla för ansvarstagande, menade kungen. Och om ”vem skall betala”. Kulturella problem av den atavistiska sorten löser man emellertid inte med en nyinrättad myndighet eller genom att ersätta en chef mot en annan likadan kulturellt skolad chef.

Jag menar att mot den myndighetskulturen som inte på en betryggande grad har kunnat agera vid denna typ av situationer, kan man använda – för ett konstruktivt utfall - en kompletterande kultur. I det fallet, den vetenskapliga kulturen. Krisbeslutsstunden vid katastrofhantering skall helst baseras i den vetenskapliga kunskapsprocessen. I den dialektiken har undertecknad, tillsammans med professor Ragnar Andersson, föreslagit inrättande av ett akademiskt samfund av professorer och docenter verksamma i katastrofhanteringsvetenskaperna (http://www.hig.se/~mnf/pages/SDMS.htm). Samfundet skall dock vara i sin produktion helt oberoende av myndigheternas inflyttande. Det samfundet skulle kunna utifrån internationell och uppdaterade vetenskap i området, bl.a. agera som kunskapsreferens för de berörda operativa myndigheterna (både preventivt och vid krissituationer), anlitas som ”second opinion” inför beslutsfattande, tar på sig verkligen objektiva utvärderingsuppdrag, kontinuerligt uppfölja den internationella vetenskapliga utvecklingen i området och promovera forskartutbildningsprogram i ämnet. Beslutsfattandeprocessen skulle befrämjas av en akademiskt konkurrerande, helt oberoende instans, till de existerande strukturerna underställd regeringen eller övriga myndigheter. Professorer från universitet och högskolor, bl.a. KI, Uppsala, Stockholm, Karlstad, Falun, Gävle, Lund, har svarat med stor entusiasm och kreativitet och ingår redan i den uppbyggande vetenskapliga kommittén.

Sist, bortom den samma påstådda kulturella passiviteten inför akuta insats för andra kan finnas en känsla av det är bara ”vi” som slutligen är värda att räknas med. Jag reflekterade på den refererade myndighetskulturen medan jag satt i dagarna nästan ensam i flyget till Bangkok/Phuket (se foto). Och på bilfärden tillbaka från Arlanda hörde jag i P-1 programmet Vetenskapsradion en panel med svenska forskare om hur man skulle kunna bygga tsunamifritt hotell för våra turister. Det nämndes bl.a. påkostade höga murar intill hotellen, ”dock skulle en del av horisontlinjen förstöras”. Och ”det vore synd för turisterna”, sades det. Inte ett ord nämndes i samanhanget om ”de andra” som befolkar området och delar samma risk. Jag tänkte genast på Manit Sem Ware, min taxiförare och ”guide” vid Phukets ödelagda områden. Vid en färd hade han plötsligt stannat inför en alldeles raserad tomtmark. Pekande, sade han ”här bodde min mor Ma. Hon var kokerska i turisthotellet som syns där.” Sems mor dog av sviterna efter tsunami, så som andra åtta tusen thailändare i ”turisternas” område som inte bodde i solida hus. Turisthotellen finns kvar.

Phuket ruines. The end of the road for many (Photo Manit Sem Ware)

Det forskningsprojekt som nämndes ovan beträffar förekomsten av PTSD symtom bland överlevande, delvis föräldralösa, thailändska barn vid Phuket regionen. Projektet är nu i uppbyggnadsstadium och har organiserats - helt utan forskningsmedel- i samarbete med en forskargrupp av barnläkare från Ramathibodi universitetssjukhus i Bangkok.

Marcello Ferrada de Noli

See more pictues on the Phuket disaster aftermath in http://www.hig.se/~mnf/pages/Phuket%20disaster.htm