Ensam i kampen?

Onekligen mycket har hänt sedan jag började ifrågasätta utbrändhetsfenomenet utifrån vetenskaplig epidemiologi. Men att tillskriva allt detta endast till min inspiration eller agerande mot pseudovetenskapen, så hedrande som det kan låta, är fullständigt absurt.

I dag i dagensmedicin.se har en anonym insändare med signaturen "Psykiater med hundratals patienter med utmattningssyndrom" publicerat en kommentar till mitt inlägg i Dagens Medicin. Här följer mitt svar samt "psykiaters" kommentaren, nedanför.

Postad av: Marcello Ferrada-Noli, 11:33, 12 oktober 2007 Svar till ”psykiater med hundratals patienter”.

Återigen, diskussionen över det ”vetenskapliga” i utmattningssyndromet vinns ej av den som har haft fler ”patienter med sjukliga effekter av långvarig stress”. Jag har själv utrett hundratals patienter med svår posttraumatisk stress, kanske t.o.m. mer än den anonyma insändaren, dock är det inte det som ger mig rätt i saken. Jo, det har onekligen mycket hänt sedan jag började ifrågasätta utbrändhetsfenomenet utifrån vetenskaplig epidemiologi. Från att man fick ändra huvudtesen i de termer jag påtalade (numera är det arbetet + privatlivet, heter det), likaså implikationen av jämlikhetsfaktorn i fenomenets diates, särskilda gruppers benägenhet, etc., till den påtagliga minskningen av relaterade sjuskrivningar senaste åren och att Socialstyrelsen själv ifrågasätter nu ”diagnosens” relevans till sjukskrivning. Men att tillskriva allt detta endast till min inspiration eller agerande mot pseudovetenskapen, så hedrande som det kan låta, är fullständigt absurt. Nu är det många som delar mina teser, inte minst inom psykiater kåren, och deras inlägg publiceras också. F.ö., oseriösa ”rehabiliterings” företag och överdrivna vinster i sammanhanget från läkemedelsföretag saknas i ”svartlistan” som den anonyma psykiatern tillskriver mig.

Postad av: Psykiater med hundratals patienter med utmattningssyndrom, 00:54, 12 oktober 2007

Herr Ferrada-Noli förnekar sig inte, han har tydligen tagit som sin livsuppgift att utan ngn egen kännedom om patienter med sjukliga effekter av långvarig stress leda detta korståg mot spöket "utmattningssyndrom"ett stort antal erfarna forskare på området och dito läkare. Tragiskt. Dessvärre letar sig kritiska journalister och andra upp just dylika "sakkuninga" som försvar för sina hetsiga ogiltigförklaranden av dessa tillstånd, med en av de främsta banerförarna Hanne Kjöller i DN. Hon hade lyckan att hitta just professorn att använda som referens. Men jag kommer i o m detta första o sista inlägg mot Ferrara inte bidra mer än så till den dubiösa tillfredsställelsen Ferrara torde få ut av sitt oändliga korståg.

Se även artikeln och debatten i Läkartidningen omkring intervjun med Dr Åsa Kadowaki Sjukskrivningsdiskussionen uttryck för »curlingsjukvård« (här)

Varför den allra mest lästa debattartikeln i Dagens Medicin?

Inlägget ”Utmattningssyndrom är en kulturellt betingad diagnos unik för Sverige” publicerat i Dagens Medicin den 3 oktober 2007, blev veckans mest lästa artikel i dagensmedicin.se i perioden 3/10 – 13/10 2007. Inlägget - som ifrågasatte påståendena om den biologiska skillnaden mellan utmattningssyndrom och depression - fick nästan fyra tusen besök bara under den första veckan.

Enligt Dagens Medicins webbmästare, inlägget ”Utmattningssyndrom är en kulturellt betingad diagnos unik för Sverige” kan förmodligen vara den mest lästa debattartikeln i dagensmedicin.se hitintills.
Bilden togs den 9/10
I min tolkning, ovan skulle kunna visa i första hand att det finns ett gap mellan allmänhetens intresse – i den bemärkelsen att man välkomna klargörande avseende vad diagnosen utbrändhet/ utmattningssyndrom egentligen står för – och den missuppfattning (för att uttrycka mig mildt) som svenska media har om läsarens intresse i det avseendet. Detta har demonstrerats genom mediernas ovilja att låta ett vetenskapligt klargörande komma fram, medan man har gett utrymme efter utrymme till de vilseledande teserna om utbrändhet/utmattningssyndrom.

Alltså, de svenska medierna i stort – inklusive den s.k. public service och de s.k. fakta tidningarna – har hittills i högsta grad envisats stödja de politiskt korrekta teserna i ämnet. Således det som gynnar framförallt behandlingsföretag och liknande entreprenörer, maktanpassade forskargrupperingar som har fått hundratals miljoner i forskningsanlag av offentliga medel (och för vad då?), yrkesföreningar, läkemedelsindustri, etc., etc.

Den drabbade människan får ingen nytta av ovetenskapliga förklaringar till sitt problem, inte heller av ej beprövade behandlingsinsatser.

Därtill har Dagens Medicin - med sin modig insatts - visat stå för patienternas sida, för sjukvårdspersonalens sida, och för allmänhetens intresse i första hand . Vilken skillnad gentemot resten!

Andra bemötande till kommentarer (Börje Löfgren) angående inlägget i Dagens Medicin 3/9 2007

Börje Löfgren (BAL Medkonsult AB) bemöter ej det väsentliga i mitt inlägg i Dagens Medicin 3/10, alltså huruvida finns det en identifierad biologisk egenskap unik för utmattningssyndrom. Börje Löfgren själv har uppgivit tidigare i Dagens Medicin – i en repris av exakt samma inlägg han publicerade i Svenska dagbladet 2005 - att utmattningssyndrom är en ”hjärnskada” i framförallt hippocampus samt att det skulle finnas ”hundratusentals människor med symtomen”.

Dessa påståenden visade sig också varit helt felaktiga. I stället för i saken Löfgren argumenterar in persona och hävdar att mina tidigare inlägg skulle ha visat totalt avsaknad av egen forskning eller klinisk erfarenhet i området. Vad skulle detta ha at göra med att den biologiska skillnaden mellan utmatningssyndrom och depression inte är belagda i den åberopade studien i Biological Psychiatry? Löfgrens påstående är ändå osanningsenligt. I mitt inlägg ”Kejsarens utbrända kläder” i Sociologisk forskning (2004 Nr 1) redovisades den forskning jag genomförde vid socialmedicinen på Karolinska Institutet avseende SES- egenskaper associerad med individens benägenhet till denna arbetsstressrelaterade psykiska problematiken.

Sedan redovisar Löfgren hur det gick till med processen (från att en forskare kom med ett förslag om benämningen tills att numera finns till och med riktlinjerna för diagnosen ”F 438A”), och att utmattningssyndrom skulle motsvara den ”anglosaxiska begreppet burnout syndrome”. Om det här vill jag förklara för Löfgren att

• a) i samma Socialstyrelsens dokument om riktlinjerna som han åberopar hävdar man at burnout avser något annat än utmattningssyndrom!
• b) att burnout syndromet ej finns bland de diagnostiska klassifikationssystem (exempelvis DSM series) i anglosaxiska länder, och,
• c) beträffande ”F 438A”, endast fyra av diagnoser enligt koden utmattningssyndrom registrerades bland en grupp av 35 000 psykiskrelaterade sjuskrivningar som redovisades 2005 (uppgift från Socialstyrelsen: s Christina Kärvinge i Studio Ett 17/8 2007).

Bemötande 1 till kommentarer angående mitt inlägg i dagensmedicin.se 3/9 2007

Huvudaspekterna i mitt inlägg i Dagens Medicin den 3 oktober 2007 var att a) En biologisk skillnad mellan diagnoserna utmattningssyndrom och depression av den art Marie Åsberg uppgav inför allmänheten 15/ 8 2007 (här) och som föranledde en oriktig tolkning senare i DN (här), har ej påvisats eller belagts i den studie i Biological Psychiatry som annars åberopades, och b) sjukskrivningarna relaterade till de diagnoser i det studiematerialet inte har ökat i Sverige - som uppgavs i studien - utan minskat sedan 2004.

Inga av dessa aspekter ovan är bemöt av Börje Löfgren i sin kommentar till mitt inlägg. Här hävdar jag ytterligare bestämt att forskare och yrkesmän i behandlings/rehabiliterings branshen bär huvudansvaret i att förvandla det ej vetenskapligt belagda tillståndsbegreppet utbrändhet - numera utmattningssyndrom - till en ”folksjukdom” innefattande ett enormt behov av just behandling /rehabiliteringsföretag, bland annat Löfgrens eget.

BAL MEDKONSULT AB: s Börje Löfgren, och som tidigare hade helt felaktigt uppgivit inför den alarmerade allmänheten att utmattningssyndrom är en ”hjärnskada” samt att det skulle finnas ”hundratusentals människor med symtomen”, påstår nu i en kommentar i dagensmedicin.se att jag hade ”anfört” studien i Biological Psychiatry (29 patienter, därav 26 med ”major depression”) för att belägga den kulturellt betingande aspekten omkring den svenska diagnosen utmattningssyndrom. Löfgrens påstående är återigen rent absurt (inte i den väsentligaste därför ”man anför inte studier, man anför åsikter” - som dr Olsson påpekar i en separat kommentar). Alltså, min analys av patientmaterialet i artikeln i Biological Psychiatry [1] endast påvisar att det åberopade resultatet ej avser diagnosen utmattningssyndrom som sådan. Och, således, att offentligt påstå att en biologisk skillnad mellan depression och utmattningssyndrom är på så viset belagd är i min mening oriktigt, och för allmänheten vilseledande.

Den konstellationen av antropologiska och epidemiologiska fenomen som kan förklara den betydande kulturella aspekten omkring utmattningssyndrom har jag annars vid upprepade tillfällen redovisat i faktatidskrifter. Se exempelvis min artikel ”Kejsarens utbrända kläder” i Sociologisk Forskning, 2004, Nr 1. Och fenomenet är inte relaterat endast till den svenska sjukskrivningskulturen, utan det handlar om ett multifaktoralt ”bidragande orsakssamband” i vilket det uppmärksammas exempelvis demografiska/geografiska variationer och särskilda grupper av befolkningen, variationerna av diagnosprevalens bland olika socialgrupper utifrån deras utbildningsnivå, diverse kulturinriktningar vid vissa yrken, diagnosförskjutning i det svenska sjuskrivningspanorama som inte är relaterat till variationer i den exponeringsfaktor som diagnoshypotesen åberopar, den avgörande rollen av media i myndigheternas (och allmänhetens, så klart) betraktelse av diagnosen, etc., etc.

Lika absurt är det att påstå att endast forskare som har deltagit i sjukskrivning/”behandling” av den gruppen av patienter får uttala sig om den egentliga epidemiologiska omfattningen av utbrändhet/utmattningssyndrom. Det var för övrigt förespråkare till begreppet utbrändhet/utmattningssyndrom och liknande som har fört tesen att det tillståndet i Sverige är en folkhälsosjukdom, exempelvis ordförande i Svenska Psykiatriska Föreningen Christina Spjut [2]. Alltså, för professorer i folkhälsovetenskap med inriktning mot epidemiologi är förvisso en självklarhet – och plikt - att analysera huruvida dessa alarmerande påståenden har en grundad empiri i den epidemiologiska verkligheten. Därtill är den allra första uppgiften i en epidemiologisk analys att avgränsa den nosologiska hållbarheten av den diagnos vilken prevalensmätningar påståendena avser. Den aspekten har jag vidare utvecklat i ”Stressjukdomarnas monopol” som återges i http://utmattningssyndrom.webblogg.se/.

Slutligen, Dagens Medicins läsare har att tacka Börje Löfgren för hans pedagogiska beskrivning av den process som började med att samma forskarlag som lanserade det dåvarande ej vetenskapligt granskade sjukdomsbegreppet, fick av Socialstyrelsen uppdraget för att presumtivt opartiskt utforma riktlinjerna - av den diagnos de själva föreslagit. Som det blev känt via media, samma grupp utformade vid det tillfälle även behandlingsriktlinjerna – av den typ som vissa ledamöter i arbetsgruppen använder i privata behandlingsföretag (”helt privat rörelse med vinstintresse”, står det i DN 4/7 2006 avseende den s.k. ”Karolinska” Stressmottagningen) under deras regi! Jag betvivlar att i vetenskapliga cirklar utanför Sverige skulle allt detta betraktas som god sed.

Och nu är det tur för utformandet av nationella "sjukskrivningsriktlinjerna" av det fortfarande ej epidemiologiskt belagda syndromet. På vilken grund har Socialstyrelsen bytt ut den arbetsgrupp led av Åsa Kadowaki, och som dessutom har det kritiska vetenskapsfilosofiska perspektivet som en sådan process akut nu fodrar? Vad kommer härnäst vid en myndighet som är till synes beredd att offra vetenskapen inför mediala påtryckningar av intressgrupper?

Och vilka kritiska synpunkter har man tagit i beaktning i processen ovan? Ett svar summeras i texten nedanför, från mitt inlägg Stressjukdomarnas monopol. Det duger med råg som bemötande till Börje Löfgrens kommentar:

Det råder i det annars så demokratiska Sverige en till synes hård kartell avseende stressjukdomar, om vilka som får delta eller ej vid epidemiologiska eller folkhälsovetenskapliga formuleringar. Den diskrimineringen handlar knappast om ursprung eller yrke, utan om ideologiska, vetenskapliga positioner och en tung prestigefylld olust att konfrontera granskning i saken. Kritiker får aldrig utrymme inom kretsar av självutnämnda. Frågor kvarstår ej svarade, människor förbli, om inte sjuka, sjukskrivna, eller sjukskrivna och lurade, eller bara lurade i väntan på sin tur. Emellertid mår det privata rehabiliteringsgeschäft - med offentliga medel- hur gott som helst i den lilla världen av stressjukdomarnas monopol.

Marcello Ferrada-Noli


Referenser

[1] Rydmark I, Wahlberg K, Hamid Ghatan P, Modell S, Nygren Å,
Ingvar M, Åsberg M, and Heilig M, “Neuroendocrine, Cognitive and Structural Imaging Characteristics of Women on Longterm Sickleave with Job Stress–Induced Depression”, Biological Psychiatry, 2006;60:867–873

[2] Socialstyrelsen. Nytt från Socialstyrelsen. Nytt extra från läkarstämman. 2005- 11-30.

Referenser och data används i mitt inlägg i Dagens Medicin 3/9 2007

Referenser används i inlägget "Utmattningssyndrom är en kulturellt betingad diagnos unik för Sverige" publicerat i Dagens Medicin 3 oktober 2007

1. Billner A., Nilsson Å, "Kortare sjukskrivningar drabbar kvinnor och svaga" DN 14/8 2007

2. Herlofson J., "Socialstyrelsen nedvärderar våra osynliga stressjukdomar", DN debatt
16/8 2007

3. Bratt A. ”Sverige är ensamt om diagnosen”. DN 15/8 2007

4. Rydmark I, Wahlberg K, Hamid Ghatan P, Modell S, Nygren Å,
Ingvar M, Åsberg M, and Heilig M, “Neuroendocrine, Cognitive and Structural Imaging Characteristics of Women on Longterm Sickleave with Job Stress–Induced Depression”, Biological Psychiatry, 2006;60:867–873

5. Bojs K, "Rätt behandling kräver rätt diagnos". DN 17/8 2007

6. Företeckning av deltagare i arbetsgruppen finns i Förord vid ”Utmattningssyndrom. Stressrelaterad psykisk ohälsa”. Socialstyrelsen. 2003.

7. Socialstyrelsen. ”Utmattningssyndrom. Stressrelaterad psykisk ohälsa”. Sammanfattning och slutsatser, Diagnostik, sidan 8. 2003

8. Socialstyrelsen. ”Utmattningssyndrom. Stressrelaterad psykisk ohälsa”. Sammanfattning och slutsatser, sidan 7. 2003

9. Socialstyrelsen. ”Utmattningsyndrom. Stressrelaterad psykisk ohälsa”. Kapitel Terminologi och definitioner, Utmattningssyndrom, sidan 30. 2003

10. Socialstyrelsen. ”Utmattningssyndrom. Stressrelaterad psykisk ohälsa”. Kapitel Terminologi och definitioner, sidan 24. 2003

11. Försäkringskassan. Redovisar 2007:4. ”Psykiska sjukdomar och
sjukdomar i rörelseorganen – nybeviljade förtidspensioner, sjukersättningar
och aktivitetsersättningar 1987–2005”

12. Försäkringskassan. Statistik 2007: 2. Nybeviljade sjukersättningar/
Aktivitetsersättningar Fördelning på län och diagnos, 2006

13. Försäkringskassan. Redovisar 2007:6. ”Långtidssjukskrivna – demografi, arbete, yrke, diagnos, sjukpenningrätt och återgång i arbete 2003, 2005 och 2006”

14. Ferrada-Noli M. Om utbrändhetens epidemiologiska belägg. Läkartidningen 2001;

15. Ferrada-Noli M. Arbetsrelaterad stress, självmord och utmattningsdepressioner. Läkartidningen Nr 26–27 2001 Volym 98

16. Ferrada-Noli M. ”Kejsarens utbrända kläder”, Sociologisk forskning 2004:1

17. Socialstyrelsens tillsyn av sjukskrivningsprocessen år 2003–2005 – sammanfattande slutsatser. Socialstyrelsen, 2006.

18. American Psychiatric Association. Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, DSM-IV, Appendix I, s. 843-849.

Fig 1. Antal nybeviljade sjukersättningar/aktivitetsersättningar i
Diagnos subgrupp Förstämningssyndrom 2004 - 2006

Fig 2. Antal nybeviljade sjukersättningar/aktivitetsersättningar i
Diagnos subgrupp Neurotiska, stressrelaterade
och somatoforma syndrom 2004 - 2006

diagram: M.Ferrada-Noli,
data: Försäkringskassan

Utmattningssyndrom mest en svensk kulturell diagnos

Mitt debatt inlägg i Dagens Medicin 3/10 2007

Klicka här för texten

Klicka HÄR för listan med samtliga kritiska inlägg beträffande detta ämne

Hunden i rondellen ritades i muslimernas själ med metallspetsen av en huligans stövel

Den som medvetet orsakar en sådan kollektiv reaktion - förstörelse av egendom och nationella symboler, människoliv som spills samt de skador som tillfogas i samband med dessa protester - skall ses av lagen som den intellektuell ansvarige och dömas bl.a. att betala skadestånd.

I ”Möten i rondellen” (DN ledare 30/9) summerar Niklas Ekdal tesen att Lars Vilks utspel är att betraktas som barnsligt, provocerande, farlig, men dessutom som ”nödvändig”. Det förefaller nästan logiskt att hålla med tesen, i fall Niklas Ekdal med det menar att det är nödvändigt - med hjälp av diverse intelektuella incitament - att hålla en kontinuerlig analys beträffande religionens roll i samhället, nödvändigt att vakta fanatismfaran, nödvändigt att studera på vilket sätt brister i integrationspolitiken är också en del av faran. Likaså den delvis kulturella, delvis politiskt betingade ovilja vissa invandrare tycks ha att acceptera exilsamhällets normer i allmänhet, etc.

Emellertid, det som i min mening inte är nödvändigt alls är att för ändamålet ovan välkomma den ”kulturella” existensen av det främlingsfientliga agerande Lars Vilks representerar.

För utöver det vulgära, det obehagliga, det oestetiska, det oetiska, o.s.v. som dessa kulturella huliganer tillbringar med sina karikatyrklichéer, står det enorm fara i de svar som provoceras fram.
Det avsiktligt provocerade svaret är dessutom inte episodiskt, eller endast igenkänd av mängd byggnader och svenska flaggor nedbränd och förstörda. Det svaret kan leva vidare i talrika latenta former hos den befolkningen vilken själ föremjukas. Tyvärr.

I det Niklas Ekdal onekligen har rätt, är att denna rondellhunden diskussion är inget annat än en repris på debatten efter de danska Muhammedkarikatyrerna 2005. Allt är redan bekant och förutserbar. Just på denna grund var Lars Vilks givetvis fullt medveten om konsekvenserna av sitt hugg bland fattiga muslimer världen över. Alltsammnas är dessutom en politisk fråga, som Jan Guillou problematiserade i Statsministern stryker den rasistiska opinionen medhårs (Aftonbladet 5/2 2006), och inte primärt en item för konstens eller yttrandefrihet endast.
Foto: K.M. Chaudary /AB

Mitt förslag är att den som medvetet orsakar en sådan kollektiv reaktion som består av direkt fara samt förstörelse av svensk ellers andras egendom, nationella symboler, etc. utomlands, skall ses av lagen som den intellektuell ansvarige för bl.a. den materiella kostnaden, och ansvarig för de ev. människoliv som spills samt de skador som tillfogas i samband med dessa protester. Således den ansvarige borde ställas inför rätta vid svenska domstolen och betala skadestånd. Alltså lagen om yttrandefrihet borde revideras/kompletteras.

Därtill tycker jag att Lars Vilks borde betala med egna resurser till den svenska staten för den skydd Säpo ställer upp.

Detta nedanför summera min tes, som i full text publicerades här i februari 2006:

Making compatibles Freedom of Speech and banning of uttered offences.
What to do

The core of the problem is not what we can say or write, what we are allowed to say or write, according to the Freedom of Speech. The crux is whether - in the moment of that saying or writing - we are fully aware of the consequences not only upon the integrity of others, but also of the collateral damage for others, caused by those reactions. If we consciously infringe that principle, we are accounted for malicious intent, and thus, as intellectual instigators of the disaster.

For this there is no law. But we could have one.

Laws, as such, are characterized by their coercion potential. This is the feature that differentiates law postulates from moral postulates. A moral principle can be infringed without the individual expecting a juridical-based punishment, such as prison. The one breaking a law has always to expect the coercion (the penalty) entailed in that breaking. Penalty is embedded in the law, could we simply say.

This law should have a possibility of enforcement such as in the following illustration. If I know, if I am well aware, that by publishing this verse I would cause inevitably a reaction which put in danger the life of my own people abroad, the onus probandis (in the sense of penalty potential) is not to be found in what I am publishing (since for it I am allowed by the law Freedom of Speech), but in the magnitude of the consequences I will accounted for because (and if) that consequences were to a significant extent due to my publishing.

The degree of "significant extent" is not that difficult to assess with help of causality criteria, examination of confounding factors, etc., and in general with tools of that kind we use - or at least we are suppose to use - in epidemiological research settings (in fact, many "emergent" epidemiological phenomena, such "burn-out", base much of its popularity in the absence of those tests of causality criteria. See here).

You may ask how I will know in advance of that particular consequence. The answer is not complicated, although dialectical. Here follow some criteria, although only Nr 3 criteria may have juridical relevancy

First, you may use your common sense.

Second, you have the Kantian principle of abstaining of behaviours you would not accept infringed against yourself or against your own society, or system of believes.

Third, and here the aggravating potential could be found, if a similar act (similar to your publishing) has recently resulted in repetitive and similar consequences.

Breaking-down:

If, a) a similar act b) has recently c) resulted in repetitive d) and similar consequences
a) The penal scale goes after the degree of correspondence. In this case, an equal content of the publishing, the re-publishing of the same graphic etc., scores highest in the scale.
b) The penal scale goes from recently to longer back in time. For time can change response behaviours due to socio-historical accounts.
c) The penal scale goes after the replication frequency of the response. The more repeated the response, the obvious that your publishing will evoce response.
d) The penal scale goes after the degree of intensity or amplitud in the "epidemiology" of the similar response.

Of course that all above, solely in case basic ethical principles have not naturally already intervened in your reasoning, long before this process, and advised you the right path. This is what I deem has happened with most of the Swedish newspapers and media regarding the issue of publishing or not the infamous cartoons. They just simply abstained by their own ethics and common sense, even if they had the full legal right to publish the material.

In other words what here is suggested it is a changing of a cultural praxis through legal mechanisms. Changing towards the behaviour of ourselves taking the responsibility for what ourselves say or write.

What is the accepted common praxis in Sweden? People can say things, insult, behave verbally in a very aggressive or nasty way without expecting consequences. If you in Sweden react like in other countries such as in the USA - where “giving one light punch” to the offender is a response for many regarded as “culturally” accepted- you can go to jail. If you react by saying sharp “do not do this again or take the consequences”, in Sweden that saying will be automatically regarded as a “warning”, which can easily be interpreted as olaga hot (unlawful threat) and therefore juridical liable. You can get jail in other words. Not to mention what it would happen if you use some violence against a thief breaking “quietly” in your house in the middle of a night and robe you everything. You may get prison for years.

Coming back to our central issue. The impact and dimension of such behaviours (the "allowed by the law" insulting other cultures or religious groups) in the international arena – particularly those with a background of severe conflicts and wars - entail much aggravating consequences.

First, because those costs are huge collectively sensed by the nation affected

Second, because the retaliation of international multitudes is exercised against the all society from which the “innocent” offence, even if individually designed, did departure. This is an unfair consequence, but a very real one.

This is the case of the recent boycott to the Danish Arla. The same type of feared measure against Volvo, Ericsson, Ikea, etc, was averted by a one-time decision seemingly taken in Sweden by cleaver officials at the Secret Police (the “invitation” of closing the SD website containing republishing of the cartoons). What now it needs to be done is to find a juridical instrument for an all-time praxis in order to avert these dangerous potentials.

Concluding
In my opinion, it is entirely possible to make compatibles Freedom of Speech and banning of uttered offences