Barnafödandet ökar i Sverige. Har arbetsstressen i riket minskat?

Eller, hade stressen i samhället överhuvudtaget ökat så enormt i senare år? Ty all fakta – inklusive den ”plötsliga” och nu varaktiga minskningen av psykrelaterade sjukskrivningar - bekräftar istället att stressen inte hade ökat patologiskt betydligt under dessa år och att den kraftiga "epidemin" av utbrändhet aldrig hade en medicinsk orsak utan annan.

Grafik från DN 22/12 2009, sidan 20

Flera tidningar publicerar SCB:s uppgifter om att folkmängden i Sverige har ökat rekordviss. DN:s Svenskarna ökar rekordsnabbt (22/12 209), SvD:s Fler än 9,3 miljoner svenskar 2010 (21/12), och dito i Sydsvenskan, må vara korrekt vad beträffar den statistik som uppges och är till synes inte speciellt kontroversiella.

.

Emellertid är i högsta grad kontroversiella de ämnena som - i takt med tiderna - har i medierna och politiken kopplats med variationen av Sveriges folkmängd, nämligen invandring och barnafödande. Jag refererar här om den sist nämnda aspekten, och tar denna med invandring sedan.

En viktig faktor som dock inte omnämns i tidningarna som bidragande till ökningen av Sveriges befolkning är ökningen av svenskarnas livslängd!

Livslängdsökningen har inte hitintills inkluderat i de beräkningar som SCB gör avseende befolkningsmängdens variationer, bekräftade för mig i dag Anna-Karin Nylin från SCB, ”vi har inte tänkt på det” (22/12-2009). Vi var i alla fall överens om att påverkan av livslängden i variationen av befolkningsmängden skulle vara av betydelse i exempelvis 10-års period jämförelserna. Livslängden i Sverige har som bekant också ökat konstant i senare år.

En sak är hur som helst obestridligen. Barnafödandet har ökat på nytt i Sverige alltsedan 2000. Då föddes 90 448 bebisar och sedan dess har ökandet varit konstant. DN-artikeln medger i första plats i förklaringar att den stora befolkningsökning som registreras nu i Sverige ”beror på ett fortsatt högt antal födda”.

Men det skulle inte vara så, exempelvis enligt stress och utbrändhet/utmattningssyndrom apokalyptiska förespråkare. Ett av de argument man har använt sig för att lobba ökade statliga forskningsbidrag samt ökade patient besök beträffande ”diagnos” utbrändhet (numera utmattningssyndrom) var att den ökade stressen i samhället riskerade att paralysera barnafödandet. ”Stressen i arbetslivet får många att avstå från att skaffa barn” hette det i ett DN-debattinlägg av TCO:s ordförande Sture Nordh för några år sedan. Han sammanfattade

.

"Det mesta talar för ett starkt samband mellan stressen i arbetslivet, ökande sjuktal och lägre födelsetal."

Jag gjorde då en trendanalys som visade att den ökningen registrerades i 2000 (efter några år av minskning) inte enbart var en tillfällig företeelse för det året, utan ett fenomen som kunde iakttages sedan flera år tillbaka. Så var det: Under 1997 uppgick minskningen i det svenska barnafödandet till 5 procent jämfört med 1996, 1997-1998 "reducerades" minskningen till 1,6 procent, 1998-1999 till 1 procent. 2001 år registrerades en ökning på 1,9 procent. Och sedan gick det att se hur den månadsökningen under året 2000 såg ut; den ökade konstant månad efter månad.

Nu är det så att min analys – som publicerades också i DN debatt - var endast en kvalificerad gissning, i sig i rätt håll. Men nu har vi fakta framtaget av SCB:s befolkningsstatistik: Barnafödande har ökat konstant sedan 2000 och numera uppnår omkring 100 000 per år.
Skulle detta betyda – om man nu följer stressförespråkarnas resonemang - att stressen har betydligt minskat i samhället under det här decenniet?

Knappast. Egentligen, all fakta – inklusive den ”plötsliga” och nu varaktiga minskningen av psykrelaterade sjukskrivningar - pekar på att stressen hade istället inte ökat patologiskt betydligt under dessa år och att den kraftiga epidemin av utbrändhet aldrig hade en medicinsk orsak utan annan.

Det enda som ökade i sammanhanget var påtalandena om samhällelig stress i media, som resulterade i skuldkänslor hos beslutsfattare, som resulterade i ökade bidrag till utbrändhetsforskning, som ökade antal ovetenskaplig rapportering av ökad stress, och ökade antal av påhittade diagnoser. Och till sist och inte minst, ökade antal av självrapporteringar om stress och utbrändhet som dock inte var medicinskt verifierade påtvingade läkarkåren att öka antal sjuskrivningar lavinartat.

Sverige, det land som med fakta i handen har den högsta livslängden i Europa och en av de bästa hälsoindikatorerna i hela världen, blev i stället ”Europas sjukaste land” på grund av psykrelaterade sjukskrivningar.

Och allt byggde på en fullständig lögn.

Och somliga blev rikare, och många, många blev fattigare.

Inte minst de som genom epidemins bästa smittförmåga – skräck - blev övertalade att de var psykiskt sjuka, åt onödiga antidepressiva, och gick slutligen in i långtidssjukskrivningens fälla. Numera utförsäkrade, och i värsta läget de som saknar sjukpenninggrundande inkomst.

Slutligen, i dag kan jag säga här till Sture North och samtliga utbrändhet/utmattningsyndrom förespråkare,

.

Om "Det mesta talar för ett starkt samband mellan stressen i arbetslivet, ökande sjuktal och lägre födelsetal" - som utbrändhet förespråkare hävdat -, nu när sjuktal har minskat och födelsetal är högt det mesta talar för att ni hade fullständigt fel.

Och vetenskapen hade rätt!

.

Marcello Ferrada-Noli, 22/12 2009

Other articles I have published on utbrändhet/utmattningssyndrom are now found i one place here.

En tidigare version av inlägget ovan är publicerat i Second Opinion: Barnafödandet ökar - stressforskarna hade fel

Intressant?

Självmord och självmordsbeteende bland unga i Sverige. Viktigaste epidemiologiska variabeln - invandrarstatus -mörklagts.

Oroväckande är att svenska myndigheter antingen förnekar totalt eller nonchalerar denna konkreta problematik med användning av näst intill absurda pseudoförklaringar

Foto stock.xchng. Second-Opinion

I en trekolumns artikel i DN rapporterades det nyligen fyndet "Större självmordsrisk för ensamma pojkar" (Staffan Kihlström, DN 5/12 2009, sidan 12. Ej online!). Artikeln baserades på en rapport från forskare vid Stockholms universitet, doktorand Jerko Rojas och professor Sten-Åke Stenberg. De underliggande riskfaktorerna för det beteendet är enligt artikeln följande: a) ensamhetsupplevelsen, b) att växa upp i familjen med socialbidrag, c) att vara borta från skolan utan att vara sjuk.

En viktig och epidemiologiskt avgörande variabel har emellertid mörklagts. Nämligen invandrarstatus.

I

Etnicitet och invandrarskap har istället visats i våra analyser vid Karolinska Institutet (publicerade bl. a. i DN debatt 21/09 2007. Se här) som potent riskfaktor faktor gällande ökade självmord bland unga i Sverige, i synnerhet bland pojkar. Denna variabel har inte ens nämnts i DN artikeln. Varför?

Faktum är i "självmord bland unga" - alltså i åldersgruppen 15 till 24 år, kunde vi konstatera att en tredjedel av dödsfallen gäller unga invandrare.

Om detta formuleras i mer precisa vetenskapliga termer kan vi säga att skillnaden mellan utrikesföda invandrare och svenska ungdomar som dör av självmord i Sverige är enligt min forskning högt signifikant. Nämnligen P = 0.0001 (Chi square 24.88).

Oroväckande är att svenska myndigheter antingen förnekar totalt eller nonchalerar denna konkreta problematik med användning av näst intill absurda pseudoförklaringar. Redan för ett par år sedan uttalade exempelvis Helena Silfverhielm, Socialstyrelsens psykiatriexpert, till allmänheten vid en SvD intervju i artikeln Självmorden bland unga ökar (24/2 2007), beträffande att "Det blir allt vanligare att unga människor får vård sedan de försökt ta sitt liv":

- "Det kan bero på att fler söker sig till vården, det kanske inte är så att det är en reell ökning. Eller också är det det. Det kan bero på att det i dag är svårare att vara ung, det ställs högre krav på de unga".

Inga strukturella förklaringar, inte ett ord om riskgrupper. Och detta just medan Socialstyrelsen tillhandhållit mig de oarbetade data som avslöjade efter enkel chi-kvadrat analys den höga överrepresentationen av unga invandrare i den svenska självmordsstatistiken.

En annan sett som statsmakten i Sverige använder sig för at inte behöva ställa tills svars internationellt, är att konsekvent förneka att statistiken över självmord av asylsökande flyktingar förs i landet överhuvuddtaget. Det är bara de mantalsskrivna i Sverige som figurerar i den svenska statistiken, heter det. Som om Polisen eller Invandrarverket inte skulle veta vilka unga tänder eld på sig i Arlanda, hänger sig under arrest, etc. Emellertid betyder detta att den studerad överrepresentation av invandrare skulle kunna vara ännu större om man skulle kunna införa asylsökandes fall i den totala statistiken som avser invandrarsjälvmord.

Click on pictures för reading - If online

II

Att rapportera om självmord eller självmordrisk i Sverige utan att referera att Sveriges invandrargrupper är överrepresenterade i den nationella självmordsstatistiken är i min åsikt vetenskapligt ohederligt. Denna mörkläggning har försiggått i publikation efter publikation och är onekligen politiskt instrumenterad.

Exempelvis, för några veckor sedan lämnade jag i protest ett sedvanligt sammanträde av Sveriges socialmedicin professorer vid Karolinska Institutet när det blev känt i mötet att det senaste numret av Socialmedicinska tidskriften hade som specialtema självmord i Sverige dock utan att referera till den ovan nämnda överrepresentationen av invandrare. Professorerna ansvariga av publikationen var med på mötet. Egentligen är alla inom det folkhälsovetenskapliga forskarfältet medvetna att den överrepresentationen har blivit ett påtagligt fenomen inom suicidbeteende i Sverige.

Vid ett annat tillfälle för ett par år sedan hade en arbiträr (gör det inte att överklaga) antagningskommitté som består av tre professorer vid Institutionen för folkhälsovetenskap vid Karolinska Institutet refuserat ett doktorsavhandlingsprojekt om temat omkring utrikesfödda självmord "på grund av vissa vetenskapliga brister". I själva verket det var en design till punkt och prick metodologiskt identisk en studie från Harvard Medical School publicerad med beröm i Acta Psychiatrica Scandinavica. Studenten i frågan blev senare antagen efter att ha bytt tema för sitt avhandlingsprojekt.

III

Vem, eller vad, vill man skydda, kan man undra. Är det rädslan att få internationella blickar fokuserade på hur egentligen Sverige behandlar sina invandrare? Är det att man inte önskar "besudla" den svenska välfärdens goda renommé genom att göra allmänt känt att de flesta invandrare som dör av självmord dör alldeles ensamma och i misär, som är dessvärre ett faktum?

Eller att de flesta bland de "oklara självmord" offer som påträffades utomhus eller i en avlägsen park är invandrare och att invandrare är kraftigt överrepresenterad bland dessa så kallade oklara fall (det vill säga, rättsläkaren är inte säker huruvida den dödliga skadan är självtillfogad, dock externt agerande är uteslutet). Och att den osäkerhet i rättsläkarens diagnostik beror i många fall på att bland dessa invandrare som dör hemma kan det ta ibland flera veckor innan någon upptäcker deras död och därmed är deras kroppar tekniskt svårt att obducera?

Eller är det därför att den vetenskapligt fastlagda statistiska överrepresentationen av invandrare i svenska självmord krossar sönder den osanna invandrarbilden som spridits i den bemärkelsen av kulturrasister?

Texten i klippet nedanför från en artikel som jag - efter många anstränningar - fick publicerad i Acta Psychiatrica Scandinavica 1995:91:130-135. Som sagt artikel publicerades bara efter flera år av "vetenskaplig granskning" och oändiga begär av texändringar. Den rönen nämnligen avslöjade för första gång i Sverige den höga signifikanta överrepresentation av invandrare i såväl klara och "oklara" självmordsfall. Fyndet har reproduceras i flera studier därefter. Forfattarna var utöver undertecknad, professor i psykiatri Marie Åsberg, professor i rättsmedicin Kari Ormstad, och med dr överläkare Peter Nordström. Samtliga från Karolinska Institutet.

Allt ovan måste ses mot bakgrunden av det år per år hårdare klimatmottagningen gentemot flyktingar i Sverige. Detta föranleder naturligtvis reflektionen om hur mycket det klimatet beror på ynkliga politikers - och därtill den fariseiska forskarkåren - anpassningar till SD:s populistiska positioner.

De verkliga faktorerna bakom detta makabra och på riktigt dödliga fenomen – självmord bland unga pojkar, mestadels invandrare – måste utredas grundligt av internationella organ! .

Marcello Ferrada-Noli 5/12 2009

Detta inlägg är publicerat i Second Opinion 7/12 2009- Se Invandrarstatus mörklagd i DN-artikel om självmord

Mera vetenskaplig information inriktades till allmänheten avseende invandrar självmord - utöver ovan - står att finas i andra debattartiklar undertecknad har tidigare publicerat i Aftonbladet, Dagens Nyheter samt Läkartidningen. Vetenskapliga artiklar om självmord bland invandrare i Sverige här (Google scholar, search item: suicide immigrant Sweden) alternative Medline / Pubmed.

Särskilt om självmordbeteende bland asylsökande:

Ferrada-Noli, M. Traumatisk stress och flyktingars suicidbeteende – epidemiologiska fynd.
Läkartidningen ❙ Nr 44 ❙ 2001 ❙ Volym 98

Ferrada-Noli, M. Tortyr och självmordsbeteende bland asylsökande. I Ekblad & Wasserman (red): Tidigt upptäckt och preventiv behandling av asylsökande i riskzonen för självmord. Stressforskningrapporter nr 304-2002. Institutet för psykosocial medicin. S 21-24. [Torture and suicidal behaviour in asylum-seekers].

Andra inlägg om temat 1, 2, 3, 4

självmord, självmordsförsök, suicide självmord statistik, självmordsrisk

Intressant?

"Pladdrets tyranni” indiskreta motsägelser

Ledaren "Pladdrets tyranni” utblottar genom sina indiskreta motsägelser den moderna fariseiska journalistiken.

Ty efter ett hyperlångt och malligt försvar av yttrandefrihet som inleddes med ”Fri och öppen debatt tjänar sanningen” avslutar Håkan Boström sin DN-kolumn med en tvärtom plädering för censuråtgärder gentemot medieansvariga och internetmedia, i synnerhet bloggar som vågar ifrågasätta det som makthavarna uppger - och Boström återger - som enda sanning.

Vi varnas i Pladdrets tyranni (DN 2/12) om en viss artikel i Newsmill ”där några konspirationsteoretiker ifrågasatte vem som låg bakom attacken mot World Trade Center 2001”, och om en viss blogg, en viss hemsida, dock nämns inga fakta .

Vi varnas i Pladdrets tyranni även om att ”i och med Internets ökade betydelse kan nästan vem som helst säga vad som helst – och få en miljonpublik”. Emellertid, är detta verkligen något att beklaga sig för i en demokrati , om man är demokratianhängare på riktigt?

Isobel Hadley-Kamp har redan utmärkt sammanfattat om den punkten i Yttrandetfrihet och antisemitiska kräk

"Om man börjar dra upp gränser inte bara för VAD som får sägas, utan också VEM som alls ska få säga något, då måste vi nog ta om den där debatten om yttrandefriheten från början."

Syftet med Pladdrets tyranni visar sig – uppenbarligen - inte vara att argumentera med fakta mot det som påstås i en angiven alternativförklaring omkring en terroristattack. Syftet med artikeln är däremot delvis att ifrågasätta rätten att framlägga andra än de officiella förklaringarna omkring dessa omständigheter. Delvis är också Pladdrets tyranni ett kraftigt förespråkande för censur gentemot konkurrerande internetmedier.

I

Pladdrets tyranni agerar som en desperat kanonad av den "sista salva"- arten. Bush/Rumsfeld/Cheney/Blair-skeppet sjunker gradvis i havet av nya avslöjanden överallt. Det drar med sig alla journalister som sjungit i kör enligt det ideologiska partituret.

Vi har i förgäves väntat på de svenska mediernas ursäkt för, eller åtminstone förklaring till, varför det okritiskt förmedlades grova falska ”nyheter”, skrevs osanna ledare och vilseledande artiklar om Irak- ockupationens påstådda orsak. Som tidigare om Vietnamkriget och det massiva bombardemanget av Kambodjas befolkning. Och nu om Afghanistan. Ett sådant tillkännagivande skulle hedra journalistikkåren i ett land som stolt prisar sig självt – inte minst i DN - för att icke vara korrupt.

Och det ter sig ännu märkligare att medan amerikanska oberoende kända journalister informerar om andra verkliga omständigheter omkring den 11 september, envisas svenska journalister fortfarande nu december 2009 att återge den officiella gamla onyanserade stilla bild som återgavs av Busch.

Den ovan till synes väl förutsebara och väl exploaterade 11 september har i dokumentär efter dokumentär visats i Sverige, exempelvis flera program i TV4 Fakta.

Förvisso skulle allt detta enligt författaren av Pladdrets tyranni kategoriseras som enkla provokationer. Sedan, om dessa ”provokationer” (artiklar, intervjuer) slutligen är publicerade, beror denna publicering enligt Boström ej på de bidragande fakta de medför till analysen utan på texternas/bildernas sexism.

För som Boström dikterar i sin DN-kolumn, och som gälla skall i rikets hela, ”när intresset för sanning överges” och andras ”oförnuftiga” tolkningar, andra ”oförnuftiga” fakta, träder fram i det offentliga scenariot är det dags att kräva vissa ramar. Det samma har, historiskt sett, påståtts av samtliga diktatorer. Det låter verkligen som ett citat från Pinochet själv:

Pladdrets tyranni: ”Förnuftiga samtal kräver vissa ramar. Utan några gemensamma utgångspunkter kommer vi aldrig från ruta ett. När intresset för sanning överges blir provokationen i stort sett det enda kriteriet för genomslag.”

Och vem skall diktera dessa nya ramar för mediepublicering? Vilka har dikterat de ramar som redan står att finnas som acceptabla från det ena ideologiskt styrda etablissemanget till det andra? Är den demokrati, som Boström till synes slår sitt bröst blödigt för, att förenas med en sådan näst intill fascistisk proposition?

II

Men det handlar som sagt inte bara om skräck inför vissnade högeretablerade palatssanningar och som numera rubbas av nutida bloggare och "pöbelns journalister".

Syftet med denna offensiv är mer strategiskt övergripande och har att göra med hela gammelmedias existensberättigande. Det handlar således om att strida mot bloggmedia.

Och då är det förståeligt att makthavarnas gammelmedia har inlett en så kraftfull sista strid i försvar av sanningsförmedlingens monopol. Det monopolet verkar ha torpederats grundligt och det går tydligt emot konkurs på havsbotten.

Man kan visst förstår DN-ledarens irritation när så lätt går att konstatera den avgörande närvaro i det offentliga rummet av dessa bloggare, oberoende av makthavarnas direkta intresse. Man har i det fallet säkerligen sökt eller googlat "yttrandefrihet" på nätet. Då har man inte i första hand hittat gammelmedias ledarartiklar. Man har i stället hittat i Google första sidan direkt länkar till exempelvis bloggarna Isobels Text och Verkstad, Oscar Swartz :: Texplorer, och Henrik-Alexandersson.se .

Håkan Boströms Pladdrets tyranni agerar mest som en attack mot luften. Attacken mot Newsmill kan väl direkt associeras av läsaren - inte mist bokstavligt - med Don Quijotes onödiga vindkvarns episod.

När Boström egentligen kommer till punkten hävdar han följande i Pladdrets tyranni:

Islamisten XX är i hög grad en produkt av det nya medielandskapet. Hans politiska plattform består i stort sett av en blogg samt medverkan på förment seriösa nätsajter.

Och sedan

De redaktörer och programledare som tror sig tjäna yttrandefriheten och demokratin genom att släppa fram dessa åsikter smiter ifrån sitt ansvar.

Följaktligen fullföljer man sitt ansvar enligt Pladdrets tyranni genom att censurera dessa ”relativister” och endast publicera / ge tillträde till de ”förnuftiga” sanningsbärare. Förnuft är förvisso definierat endast av Boströms ideologiska perspektiv.

III

Ytterligare, den censurkontrol som denna tes innebär implementeras genom att sprida skräck bland andra kritiker, eller potentiella sådana. För ingen önskar sig att vara associerad - på grund av några av sina liberala, revolutionära eller antietablissemang-idéer, eller enstaka formuleringar mot aggressionsmakterna - med skurkar eller terrorister såsom Pladdrets tyranni gör gällande. Men det är en fälla som vi inte skall gå i. Kampen går alltså vidare.

Inför intolerans förespråkarnas nya krav, gäller det för bloggarna att demonstrera ytterligare intellektuellt integritet. Och inte ge vika. Nu krävs det att vara modig, och agera. För, som Henrik Alexandersson talade i sin blogg - även om han refererade till temat vid ett annat sammanhang - i ett citat som länkades i Google sökning för yttrandefrihet:

"Då hjälper det inte ens att värden som yttrandefrihet, tryckfrihet och nätneutralitet står på spel. Den som över huvud taget vågar ifrågasätta det som sägs får huvudet avhugget."

Notabene. Med fariseisk journalistik menar jag alltså inte den ”softade” svenska varianten av ordet (fariseiska = egenkära, dryga, självgoda) men det ursprungliga klassiska begreppet som även innefattar att agera enligt makthavarnas uppdrag.

Marcello Ferrada-Noli, 2/11 2009

Publicerat även i Second Opinion 3/12 2009

Andra om yttrandefrihet, yttrandefriheten, yttrandefrihet censur, dn, dnledare, bloggar, bloggare

Intressant?

Tillbaka från Italien

Sverige är förmodligen det enda land i vilket staten och kapitalisterna kan driva omkring med befolkningen med temat "miljöförstorings konsekvenser" - som de själva skapade - och dessutom tjänar ofantliga pengar på det. Till de fattigas bekostnad. De har i högsta grad att tacka en för det mesta alldeles okritisk, eller i bästa fall "naiv" svensk journalistik. För att inte nämna "vänster" bloggare. Läs en ny version av problematiken som refereras nedanför i DN 4/4/2010 "Flyget får bättre miljö med biltullar". Frågan tidigare även i SvD 2/1 2010


Detta skrev jag redan den 2 December 2009:
Bästa läsare, denna bloggpost egentligen spekulerar om att minska resefrihet för de icke välställda. Och missa inte bilderna om Reinfeld impopularitet längst ner i denna blogg.

Men först. Tack för vänliga besök till denna blogg även under min frånvaro.

Tänker inte vara alldeles privat men måste ge en förklaring av denna tid utan kontakt med Professors blogg. Jag har nämligen flyttat - mer än mindre - till Italien. Mina enda akademiska/yrkesmässiga åtaganden kvar i Sverige är deltagande i Forskningsetiska kommittén i Uppsala och enstaka föreläsning då och då på Karolinska Institutet. Jag kommer också sedvänligt för att avge röst.

I Italien ägnar jag mig åt Italienska familjen, åt mitt hus, åt vackra minner, och framförallt till att måla tavlor. Nu är jag tillbaka därifrån sedan några dagar. Lämnade mitt hus med ateistisk julbelysningen installerad men bestämde att fira jul i gamla goda Sverige. Och även passar på att gå till kontrollbesiktningen med den svenskregistrerade, svenskt tillverkade bilen, som jag annars kör i Italien (ja, i Sverige kör jag italienskt), Det körande tillfälligt orsakade texten nedanför.


Enligt Vagabonds artikeln Större flygplan bra för miljön är utsläppen från en Airbus 330 med 250 passagerare lägre än från en bil med fyra passagerare – om man räknar per resenär.

Biltullar till Arlanda flygplats
Jag måste erkänna att jag har länge sedan slutat att lyssna på radio, i synnerhet lyssnar ej på P1. Kanske återkommer till detta någon gång. Men nu kör jag den ovan nämnda bilen ganska nära Stockholm genom en lång resa från Italien. Jag befinner mig i Essingeleden och det är bilkö, långsam och tråkig bilkö a la Milano-Bergamo och som nu plötsligt förvandlar sig till helt stopp.

Då är jag tvungen att slå på radion för att informera mig om det katastrofala trafikläget. Kanal 1 slår jag på automatiskt men upptäcker att jag för länge sedan hade omöjliggjort detta själv genom att sätta en svart tejp på ettan i bilradions panel. Går över till trean och riktigt där informerades om bilköns läge och orsak. Det samma gamla vanliga om en storlastbil som voltade lasten mitt i bron. P3 fortsätter med nyheterna och visst, det är samma vanliga okritiska journalistrapportering.

Nyheten nu på radion är att man i framtiden skall betala avgift för att ta sig med bilen till Arlanda. Arlanda biltullar. En viss dam, direktör av Arlanda flygplats, jag fångar inte namnet, intervjuas i programmet om anledningen.

Jo, det är så, säger Arlanda direktören (här återges ungefärligt) att vi egentligen vill bekämpa onödiga avgaser och förväntar oss med detta initiativ att avskräcka bilister. Vi har märkt, säger hon, att i senare tid har ökat markant antalet bilister som kör till Arlanda bara för att lämna eller hämta flygresenärer. Sedan man höjde P-avgifterna föredrar man alltså inte längre att själv långparkera bilen i Arlanda under resans tid utan man istället låter någon att köra en, och hämta en, till flygplatsen. Det är alltså en avstyrande (eller avledande, hörs det) strategi för publiken och miljons bästa.

Emellertid för exakt två år sedan hade Jan Lindqvist, Luftfartsverkets informationschef på Arlanda, offentligt sagt vad beträffar sådana bilavgifter till Arlanda:

"–Det är allmän väg till flygplatsen och vi har inte rätt att införa biltullar på E4:an." (SvD, 1/12 2007)

Damen direktör är också väldigt noga med att poängtera att pengarna som skall inhämtas med bilavgiften skall där behållas, alltså inte skall till statens skattekista (som om det vore det vi är mest rädda för). Det är nämligen privata bolag som kallas in, informeras. En moderat politiker som också intervjuas instämmer och uppger att alla intresserade parter har varit inblandade i detta. Alla glada alltså.

Aha, säger journalisten, och i konkret inget mer. Inga obekväma frågor, inga alternativa lösningar.

För det uppenbarliga att fråga var:

1. Varför kan man inte avstyra genom att i stället minska avgifter till P-platserna?

2. Varför – om det nu är att man är mån publiken och miljön – ser till att mindre antal flyg använder Arlanda? Det är ju dessa som enligt miljöförespråkarna är huvudskurkar vid övriga miljödrama. Alla som flyger ofta kan konstatera att många flyg sker utan fullbokade platser. Kan man inte organisera detta – avstyra alltså – bättre, på något sätt som gagnar resenärer i stället endast bolaget?

För det uppenbarliga egentligen är:

Kapitalismus kronikus ger fan om både publiken och miljön. De endast vill, med hjälp av ”publik service” okritiska journalister, komma åt de redan illadrabbade konsumenternas pengar. Period.

Vänster bloggare och miljöpartister

S.k. vänster bloggare och miljöpartister skall säkerligen jubla med denna nya trängelseavgift. I så fallet har dessa missat – ännu en gång – proletärernas verklighet och sina drömmar till socialtjämlikhet.

För att lågpris flygandet har möjliggjort - till många andra än klassiskt sett välställda resenärer - att flyga både inrikes och utomlands. För dessa nya resenärer blir den påtalade Arlanda biltullen en till social filtrering.
Dessa vänster bloggare och miljöpartister tillhör samma konfunderade chauvinistiska krafter som opponerat sig till EU, Euro införandet, etc. Dessa kunde aldrig se att desto mindre tull och barriär finns mellan länderna desto ökade möjlighet for den globala trafik och integration av alla nationens invånare, utöver deras elit.

Men det är klart. Vem utom få är oberoende nog för att drömma anarkist.


Vid sidan om. I bilresan kunde jag konstatera att det närmare man kommer till Sverige desto ökar Reinfeld impopularitet (se poängändringar i bildsekvenser nedanför).


Andra om Arlanda, biltullar, trängelseavgifter