"Karolinska" stänger stressmottagningen?

Dagens Nyheter rapporterar i dag 21/3 att Stressmottagning är så gott som stängt (Matilda Uusijärvi, ”Karolinska stänger stressmottagningen”). Mottagningschef Dr Aleksander Perski ger följaktligen som anledning till det att Försäkringskassan inte längre levererar finansiering till mottagningen.

Klipp ur "Inlägg - Rehabilitering"
Första frågan, vad har egentligen stressmottagningen - som "en helt privat rörelse med vinstintresse" - numera att göra med Karolinska Institutet?

Det är i sammanhanget viktigt att klartgöra att Stressmottagning är en stiftelse som inte tillhör vare sig till Karolinska Institutet eller också IPM (Institutet för Psykosocial medicin). En helt annan företeelse är att docent Aleksander Perski är som forskare anknuten till en av KI:s institutioner.

Perski uppger i den berättelse till DN:s läsare att ”Karolinska" är tvungen att stänga stressmottagningen p.g.a. bristande uppdrag från Forsäkningskassan. Emellertid förefaller det förnämt – inte minst med aktning till deras patienter under ”behandling” eller ”rehabilitering” - att , inte med ett enda ord nämner man att redan 2006 hade man planerat att den betydande del av verksamheten - och akademiska aktiviteter omkring - skulle flyttas över till psykologiska institutionen vid Stockholms universitet!

Och forskningen då?

Enligt stressmottagningens egen utsago (Alexsander Perski) innebär forskningen i sammanhanget att ”all rehabiliteringsverksamhet följs upp och utvärderas vetenskapligt”. Vidare, i DN artikeln 21/3 står "Den egna forskningen (Stressmotagningens) visar att mer än 80 procent av patienterna gått tillbaka till arbete direkt efter behandlingen."

Min andra fråga här avser:
Vad är det som egentligen utvärderas vid ”rehabiliteringen” hos stressmottagningen. Är den kliniska förbättringen av ”patienterna”, eller är den burokratiska skickligheten som består att lyckas få dessa människor accepterades vid arbetsmarknaden vid återanställningsförsök – oavsett huruvida deras ”rehabilitering” har fullförts?

Detta sade Aleksander Perski vid en Studio-ett intervju (P1, 19/12 2005) *.

– Perski: "När jag skulle starta denna klinik så fick jag från en äldre kollega råd att <<oberoende vad Du gör anställ någon från Försäkringskassan som skall hjälpa er att hitta vägar för patienter>>. Och Det gjorde jag. Det var min lyckoträff . Så vi har tre personer från försäkringskassan som är jätte duktiga på att vara handläggare för patienterna att underlätta denna process. Jag tror att de stora framgångarna beror på det, att vi är så bra på lagar, paragrafer, beredningar, för att kunna hitta ett bra sätt."

– Studio 1: "Hur framgångsrika är ni?"

– Perski: "Jag tycker att det går strålande, ungefär 86 procent av våra långtidssjuka (då är det personer som varit sjukskrivna mellan ett och tre år) återkommer efter ungefär halv års program." (lyssna på hela intervjun här)

Således, de framgångsrika 80 procent-plus som Stressmottagningens Public Relations redovisas överallt (inklusive i DN:s artikel av i dag) refererar ej till andel tillfrisknade stressjuka patienter i samband med en effektiv behandling/rehabilitering vid stressmottagningen. Det vad i stället refereras är procent av lyckade återanställningar, "framgången som beror på" - som Perski själv erkänner - de skickliga insatserna av f.d. Försäkringskassepersonalen som var anställda hos stressmottagningen.

Correct me if I am wrong!

Och slutligen. Egentligen tror jag inte att Karolinska Institutet - en statligt finansierad verksamhet - har, eller borde ha, någonting att göra med det privat vinstdrivande företag.

Marcello Ferrada-Noli, professor i folkhälsovetenskap

Andra inlägg om ämnet i Professor's Arena:

• New unsubstantiated alarm on pathological burnout ...


• Does really OVER THE HALF of Sweden’s young women ...


• Theses on the cultural premises of pseudoscience


• Stressjukdomarnas monopol / The monopoly of stress...in Sweden


• Stressjukdomar. Perski uttalar en rad osanningar i...


• Is it really ''stress'' what causes the main problem among Swedish students?


• More por than stressed...


• Freud and the Swedish burn-out (utbrändhet & utmattningsdepression)
  
  * SR
  Studio Ett
  Måndag 19 december 2005
  Programledare: Ulrika Hjalmarson och Monica Saarinen.
  Måndagsintervju. Som i dag handlar om stress, ett aktuellt ämne i dessa dagar när mycket ska göras på liten tid. Stressforskaren Alexander Perski berättar om varför vi stressar och hur man kan bota stressen. Kl 16.10 Lyssna

Varför har Gävleborgarna den kortaste livslängden i riket?

Gävleborgs kvinnors livslängd – den kortaste bland samtliga rikets regioner enligt den senaste SCB rapporten - har i dagarna varit föremål för livligt tyckande i media. Emellertid åsidosätter översimplifierade förklaringar - såsom den som erbjudits av samhällsmedicinsk chef vid Gävleborg landsting fil dr i pedagogik Ola Westin – väsentliga faktorer som är avgörande till det regionala fenomenet.

Westin tycks endast ta upp ”hjärt- och kärlsjukdomarna” som ett problem och samtidigt skuldbelägger tobaksindustrin för 40-åringarnas till synes foga motivation gentemot verksamhetens ”hjärtprogram” (GD 1/3). Faktum är att, oavsett anledning till ointresse i det förebyggandet, cirkulationsorganens sjukdomar – i vilka ischemiska hjärtsjukdomar samt akut hjärtinfarkt ingår - ringast kan betraktas som den dödsorsaken särskilt utmärkande Gävleborgs invånare. Här i regionen är dödstal för den sjukdomsgruppen bland kvinnor (365,7 dödsfall per 100 tusen kvinnor) definitivt inte det högsta bland Sveriges regioner. Det finns nämligen åtta andra län i riket som påvisar klart högre incidens än Gävleborg angående den dödsorsaken. I vad avser Gävleborgs män är dödstalet för cirkulationsorganens sjukdomar ännu lägre i jämförelse med övriga regioner då det finns hela fjorton andra län med ett högre dödstal för dessa dödsorsaker (data från Socialstyrelsen, även härefter). Kvinnornas dödstalet för cirkulationsorganens sjukdomar är avsevärt lägre än männens, dessutom.

Inte heller är hållbart som förklaring för den kortaste livslängden i riket att Gävleborgarna dör av kärlsjukdomarna ”när de är yngre” (GD samt Arbetarbladets intervju 1/3). En sammanställning som jag alldeles nyligen fått av Epidemiologiskt Centrum, Socialstyrelsen, (Medelålder för kvinnor som avlider i cirkulationsorganens sjukdomar 2004, uppdelat på län, sorterat efter stigande medelålder) påvisar att medelålder för kvinnor som avled av dessa sjukdomar är faktiskt högre i Gävleborg än i flera av Sveriges regioner.

Det unika i Gävleborgs dödsorsakspanorama står i stället att söka bland gruppen maligntumörer. En rikstäckande jämförelse avslöjar att en särskild tumör - malign tumör i tjocktarmen - föranleder Gävleborgs främsta position bland kvinnorna i vad beträffar den dödsorsakskategorin vid samtliga regioner (Gävlebors dödstal 28.5, Rikets dödstal 17.3). Ett annat för Gävleborg relevant epidemiologiskt fynd är att lunginflammation orsakar betydande mer död bland kvinnorna i Gävleborg än övriga regioner i riket (Gävlebors dödstal 27.1, Rikets 18.8).

Andra viktiga dödsorsaker bland Gävleborgs kvinnor är endokrina sjukdomar, nutritions rubbningar och ämningsomsättningssjukdomar (dödstal 26.6, Rikets 20). Gällande diabetes endast Uppsala visar ett högre dödstal än Gävleborg (23). Sjukdomar i lever utgår en annan grupp av utsatthet dock i mindre tal.

Studien av den speciella konstellation som i regionen uppstår mellan sjukdomspanorama, arbetsmarknadsstrukturen, socioekonomiska faktorer därav utbildning - och inte minst den avgörande faktorn representerad av vårdtillgänglighet, snabbhet och effektivitet – borde vara främsta uppgift för såväl myndigheterna samt det berörda forskningsetablissemanget i regionen. Högskolan i Gävle borde i sin tur grundligt omvärdera det i sammanhangen verklighetsfrämmande hälsopedagogiska programmet och anpassa innehållet till regionens hälsostrategiska mål.

Bortförklaringar à la Westin såsom att Gävleborg ”hamnar” bland de lägre länen i rikets livslängdskala – egentligen i lägsta positionen - måste avfärdas av allmänheten. Ty den placeringen ej har varit nödvändigt utan problemet är ju åtgärdbart med den rätta inställningen samt kunskap. I det primära, den korrekta identifikationen av ovan socialmedicinska samt epidemiologiska faktorer är ytterst nödvändiga för att leda ingripande i förhållande till problemet, både i förebyggande som i kurativ bemärkelse.

Samtliga dödstal ovan enligt Dödsorsak 2004, Socialstyrelsen 2007.

Marcello Ferrada-Noli
Med dr, professor i folkhälsovetenskap inrkt epidemiologi

Inlägget ovan publicerades i GD 13/3 2007

Niklas Ekdal och filosofen Vico

Den annars gediget kolumnen av Niklas Ekblad tycks i ”Fablernas värld” (25/2) göra ett förbehåll i valet av den Italienske filosofen Giovanni Battista Vico i sammanhanget ”feminister vs. biologister”.

(Se även Livslängd i Niklas Ekdals inlägg ”Fablernas värld” längre när).

Ekdal i DN: "En av upplysningstidens mest intressanta och minst kända filosofer är Giambattista Vico, född 1668 och död 1744. I en tid när vetenskapsmän söker absoluta svar på varje fråga om naturen går Vico i motsatt riktning. Människan är det enda ämne vi kan veta något om med säkerhet eftersom vi själva är människor, säger han. Matematik, däremot, fångar inte en objektiv verklighet utan är en produkt av vårt eget tänkande, som ett spel med påhittade regler. Varje gång jag läser en debattartikel om könsroller tänker jag på Vico. Kvinnor är annorlunda än män, säger biologisterna. Nej, vi är lika, säger feministerna. Och så slår man några spridda argument i huvudet på varandra, om hjärnforskning eller djurförsök. Filosofen måste snurra som en propeller i sin grav. Om människan är människans skapelse blir det ju djupt ohederligt med dessa naturvetenskapliga gräl om hur män och kvinnor "är". En kulturell och politisk debatt klär ut sig till något annat." (Niklas Ekblad DN-artikeln här)


Vico - låt oss medge en svårttolkad filosof (och i motsatt ställningen till Descartes) – skulle dock knappast ha kunnat betrakta människan som den enda saken vi kan vara säkert på, som Niklas Ekblad har tytt.

Ty Vicos huvudresonemang – att endast vad människan skapa kan människan förstå - i stället ifrågasätter vår strävan att förstå människans natur, enär är denna en skapelse av Gud.

Vetenskapen skall här göra sig ej besvär, således.

Men den vetenskapliga forskningen – i synnerhet den empiriskt sådan - kvarstår som väsntligast i den intellektuela kampen att just motverka den politisering och ideologiska bias som ämnet har hamnat i –som kolumnisten själv varnar.

Marcello Vittorio Ferrada-Noli
Profesor de Filosofia, professor i folkhälsovetenskap

Livslängd i Niklas Ekdals inlägg ”Fablernas värld” I

Livslängd i Niklas Ekdal ”Fablernas värld”

Kort inlägg avseende temat livslängd i ”Fablernas värld” av Niklas Ekdal (DN 25/2)

(Niklas DN-artikeln här). Mitt inlägg - insändes till DN 26/3 - publicerades ej av tidningen.

I sammanhanget av kontroversen mellan ”feminister och biologister” (DN debatt 18/2, 20/2) menar Niklas Ekdal i ”Fablernas värld” (25/2) att skillnaden i livslängd (Lvl) mellan svenska kvinnor och män – 82,78 respektive 78,42 år- står att söka i männens ”risktagande, missbruk och hjärtinfarkt”. Männens beteende, således.

Emellertid är skillnaden inte en specifik svensk företeelse utan generell för industriella länder. Vidare är skillnaden – ur ett socialmedicinskt perspektiv – inte primärt orsakat av könsmässiga faktorer utan i samhällets arbetsstruktur. Män – i synnerhet bland arbetarklassen - har i generationer varit relativt mer exponerade till den tillhörande arbetsmiljön.

Medicinska framsteg och förebyggande insatser har resulterat i ökad Lvl för båda könen. Viktigt att konstatera är däremot att kvinnornas Lvl inte längre ökar i samma takt som männens (nu den längsta Lvl bland EU länder). I mitten av 1980-talet var Lvl 80 år för kvinnor och 74 år för män (källa Folkhälsorapport 2001). Förmodligen i samband med kvinnornas lyckade kamp för att successivt tillträda i arbetslivet har även deras andel bland folkhälsosjukdomar ökat och tenderar att jämnas ut med männens.

Icke desto mindre är den medicinskt vetenskapliga genusforskningen högt behövlig för att just berika en annars ”hopplös debatt” framsprungen ur en politisering av könsroller, som Niklas själv varnar DN-läsaren för.

Marcello Ferrada-Noli
Med dr, professor i folkhälsovetenskap

My "Mourning sea" became poster at the University of Wales

Remember my Mourning sea?

It now became a poster for the Conference on Widowhood in History, Culture and Society, at the University of Wales Swansea

click to enlarge

New unsubstantiated alarm on pathological burnout (utbrändhet) in Sweden. Where is the proof?

Hearing problems risk leading to pathological burn-out ("hörselskador riskerar leda till utbrändhet"), it is now reported. The "scientific discovery” appeared as the chief headline-news in the front page of the main Swedish newspaper Dagens Nyheter 24/12 2006. But, where is the proof?

There are whatsoever no news-value in reporting that problems in hearing adequately can lead to irritating and stressful statuses in both the one with the hearing problem and his or her interlocutor/interlocutors. Neither can it be found any controversy in stating that a given fraction among the individuals with that partial or minor hearing handicap is in fact not aware of their disabling. Being the last category identified in the article as “hidden hearing-problem” (individuals with “dolda hörselskador”).

But to infer from the above statements, that “hidden" or unknown hearing problems is a cause of pathological burn-out / utbrändhet (a Swedish "diagnostic category" which in its turn can easily makes the individual eligible for long lasting sick leave and subsequently retirement - beyond medical verifiable proof), it is logically untenable and unscientific. And most sensitive, it leads to unfounded alarm among the public, and to increasing missconceptions.

The “facts” sustaining the alarming report

When we look into the article’s text we do not find whatsoever any conclusive scientific proof, no epidemiological evidence, for the main statements in the headings. The ONLY thing there offered is:

“Very much indicates (Mycket talar för) that untreated hearing problems are a

contributory cause to develop pathological burnout (“exhaustion depression”, utmattningsdepression), also popularised under the term utbrändhet.”

And what is that “Very much”, or what is the source for that clinical conclusion which can be epidemiologically bound to pathological burnout?

Well, that the chairman of the interest-association of individuals with hearings problems has said to the journalist that some teachers eventually feel isolated and tired in their efforts to follow (hänga med) the conversations in the coffee break!

All the rest of statistical-filling in the article have absolutely no bearing for the stated conclusions. For instance information on the percentage-estimations among women teachers with hearing problems which do not use technical aids, etc. Or that nearly the half among the women (why not men?) that early retired from their teaching jobs reporting to have a hearing problem.

At the very same time, puzzling enough, the article reports that two thirds among those teachers above have never being to a doctor specialist in hearing problems!

Is it stress or environmental noise what causes the hearing-impairment?

Further, what is the evidence - as the article implies (see the "Guide" box inserted in the article) - for that the noise at pre schools or schools in Sweden is significantly worse now than it was during the free and indulging seventies or eighties, during the "laisse faire" pedagogic era (the "let-them-behave-as-they-feel" educational rule)?

Or that since the "beginning of the nineties” music it is played at significantly higher volume in comparison with the seventies or eighties?

These alarming – most often unproven and unsubstantiated – media reports, do seriously contribute to the false notion among the public that they may suffer of such pathological stress that it makes them difficult or impossible to perform socially, with their families, or to fulfill even partially their jobs.

The question is also why Dagens Nyheter, otherwise a serious and well reputed major newspaper in Sweden, has seemingly indulged this pro-utbrändhet campaign?

Just how many articles or reports which are critical, or even offer factual and scientific proof against the utbrändhet-thesis, are given space in the newspaper?

Does really OVER THE HALF of Sweden’s young women suffer of burnout? More alarming figures in the Swedish Radio

October the 16th 2006. “Every second girl at the secondary school has symtomps of emotional exhaustion (symptom på utmattning)" broadcasts today the Swedish Radio programme The Scientific Radio - Vetenskapsradion.

The Public Service / Swedish Radio programme The Scientific Radio announces today’s - in its main news - the circulation anew of Dr. Aleksander Perski’s book Ur balans "that comes out in a new edition today”.

Psychologist and Associate Professor Aleksander Perski, who according to the broadcasting "is also the chief of the stress clinic (Stressmotagningen) that operates in cooperation with the Karolinska Institutet", states himself in the Scientific Radio:

"There are actually big quantities of young girls which are in the risk zone of future health problems. And the deterioration is very much about doing their homework, performing, eventually working extra in order to earn money for clothes for looking good, and much worries, and one can suspect that they also compete very much with each other, and so". ["Det är faktiskt väldigt många unga tjejer som är i riskzonen för framtida hälsoproblem. Och försämringar handlar väldigt mycket om att göra läxor, att prestera, eventuellt jobba extra för att tjäna pengar för kläder för att se bra ut, och mycket oro, och man kan misstänka att man också tävlar mycket med varandra, och så"].

The journalist of Scientific Radio:

"He (Aleksander Perski) has done himself the investigation contained in the book that comes out in a new edition today. Two hundred students of second year at three high schools in Stockholm had answered a questionnaire about life-style and selfconfidence. And over the half of all the girls complained about symptoms of exhaustion such as problems in concentration and sleeping problems" ["Han (Perski) har själv gjort studien som finns med i boken som kommer i ny upplaga i dag. Två hundra elever i årskurs två i tre gymnasieskolor i Stockholm fick svara en enkät om livstil och självkänsla, och över hälften av alla tjejer klagade på symtom på utmattning som koncentrationssvårigheter och sömnproblem"].

The author finally warns in the broadcasting on the perils of the vulnerability that this (stress-related) problem among Swedish young women represents, towards a worsening of their health as adults. Several adult women - as patients at Stressmottagningen, says Perski - have rooted their problem to their school years.

My comments:

Provided that the measurements are correct (as surely they are),

• How scientifically certain is the conclusion that the mentioned symptoms (problems in concentration and sleeping problems) have unmistakably its cause in psychosocial/environmental items such as stress, and not possibly related to other causes such as natural grow related to age and development, or to other health problems?
• In other words, how can we directly connect those symptoms exclusively with "utmattning" (emotional exhaustion or burnout)?
• Do we have several measurements of this same kind conducted in Sweden among the same groups and at the same environments during different years in the past, so we could drawn a possible trend?

I assume that a problem of such epidemiological magnitude as the reported now by Vetenskapsradion among Swedish girls ("over the half” of all girls suffering of symptoms of exhaustion) would have determinant consequences in the scholarly performance.

However, just recently - in fact during the last week - the news reported that Swedish girls have a better school performance than Swedish boys have.

Would this mean - paradoxically - that boys are even more represented in the statistic of exhaustion symptoms than girls are?

As a matter of illustration, allow me to remind that also today (16/10 2006), the same Swedish Radio reported a notably increasing in the number of young women - i comparison with their male counterparts - being selected for admission to (the hard competitive) medical schools. The trend further shows than more women doctors than men will be soon the reality in Sweden. Would the findings commented here indicate instead a panorama deterioration in the expected academic future of young women decimated by pathological stress or exhaustion-depression symptoms?

So, what is what?

Alarming figures on increasing stress, emotional exhaustion and burnout among sectors of the Swedish population - from the part of stress researchers or companies with professional interests in current rehabilitation programmes - are of course no surprises here. It is in fact just natural, or understandable, that those professionals would try promoting the results of a research which is close associated with the declared aims of such enterprises. But this is not my main objection here. The main question here is instead:

Why the Public Service media gets over and over tuned in this repeated wave of broadcasting "stress" alarm among the Swedish public?

At the same time, at the same public service media of for instance Swedish Radio, while politically correct stress researchers are called one after the other to exhibit their unopposed parade of alarming - and to certain extent dangerous - statements, no equivalent space is given for scientific analyses that may question the official epidemiological deception - in the sense of genuine massive epidemy - of the phenomenon called utbrändhet.

Less than a year ago had Aleksander Perski in a long interview done by the same Channel 1 at the Swedish Radio bluntly broadcasted to the Swedish people - with no direct reaction from the part of the interviewing journalist- the following arbitrarian figures (with regard to how many among the Swedish people would at the time have poor health, meaning "feeling bad due to stress"):

And just how many they are? "30 percent of the Swedish population. Of these, 15 percent because they work too much, and the other 15 percent because they work too little" (from the interview with psychologist Alexander Perski, Studio 1, Swedish Radio 19/12-05).

The figures given by Perski means nonthing less than THREE MILLIONS of Swedes having this problem upon their mental health. A problem for which the best treatment, or "rehabilitation", according to Perski himself, would be found at Stressmottagningen.

All above it remind us of

a time back in the history of the Swedish burnout epidemiological deception, where we find the following headline in the front page of the evening paper Aftonbladet - also after an interview with Aleksander Perski (and Jovan Rajs) 2000:

"SWEDES ARE DYING OF STRESS"

I have no evidence that Aleksander Perski himself had publicly concluded the desvatating statement above, published in an Aftonbladets' frontpage, and I do not believe he has done that off the record either. But the media has its own so called dramaturgia and uses research results - or the opinions of researchers - in their own bussiness of magnifying the presentation of a problem.

Anyhow, the statement was also a clear exaggeration. Such epidemy did not exist then and never existed later either. As I could soon later established in an article which I published in the Swedish Medical Journal (Läkartidningen, 97, 50, 2000). Among women in working age, less than two women per year died of "sudden death", respectively less than six men. And above that fact, the year trend in such deaths was actually decreasing during the "stress years" of the nineties.

When will Swedish serious journalists and editors - in this case from Swedish Radio - understand that an important segment among the worries ("oro") affecting the mind of the public are those based, or contributory-caused, by the often alarming reports on "increasing (pathological) stress" broadcasted / published acritically by the Swedish media?

As for Dr. Aleksander Perski, he is just doing his job.