Ersättning av utrikespolitiken, inte av soldaters rekryteringssystem det väsentligaste för ökad rikets trovärdighet

Docent Björn von Sydow,

f.d. försvarsminister (s) påtalar behovet av en ökad trovardighet gentemot Sverige i samband med försvaret. Emellertid är det inte i första hand att ersätta yrkessoldater med värnpliktsoldater det som vi borde sträva efter för detta ändamål, utan att ersätta den nuvarande utrikespolitiken.

Det är inte svårt att hålla med Björn von Sydows framhävande i SvD (brännpunk 23/10), åtminstone med första delen (a) av påståendet: ”(a) Min åsikt är att Sverige ska ha ett värnpliktsförsvar och inte en yrkesarmé. Sverige står utanför Nato, och så anser jag att vi ska förbli. (b) Sverige behöver samtidigt stärka trovärdigheten i att vi ­prioriterar försvaret av vår ­territoriella integritet.”

Hade von Sydow emellertid sagt ”i att vi istället prioriterar försvaret av vår ­territoriella integritet”, då skulle man kanske kunna hålla med honom även om detta.

Ty den nuvarande regeringen har satt som aktuella prioriteringar - angående svenska försvarsmakterna – deras bidrag till huvudsakligen NATOS försvarsstrategi, det som framkommer högst diskutabelt utifrån Sveriges intresse, den territoriella integritetens inräknad.

I den ovan dystra bemärkelsen tillskrives exempelvis FRA-lagen till denna NATO försvars/underrättelse strategin.

Hur skulle den Svenska förvarspolitiken kunna uppnå ökad trovärdighet? Hur kan Sverige stärka trovärdigheten?

Först har vi den internationella aspekten, och som upptagas i von Sydows inlägg dock med inkonsekvent (logisk) behandling.

Björn Von Sydow verkar i sin analys att få till stånd en dikotomi mellan utrikes politiken och försvarspolitiken. Inte desto mindre är den sistnämnda åtföljd av utrikespolitiken. Det är således i det området som man skulle i första hand kräva en drastisk förändring.

Alltså, i det primära, att ersätta yrkessoldater med värnpliktsoldater är inte det som vi borde sträva efter, utan att ersätta den nuvarande utrikespolitiken med en som framförallt har med Sveriges egna intresse att göra, bland annat framhävandet av samhällets klassiska värderingar som annars förespråkas, såsom internationell solidaritet (med befolkningar i behov, inte med förtryckande makthavare). I min mening, det mer underordnad den svenska utrikespolitiken visar sig gentemot andra makters förvarspolitik - såsom i agerandet både i Irak och också Afghanistan - desto mindre internationell trovärdighet visar sig gentemot Sverige. För den trovärdigheten som mest effektiv har Sveriges unnat sig för sin positionering internationellt är den som kom direkt av befolkningar framförallt av den så kallad Tredje värld, men också del av befolkningen inom landet som Sverige fruktar mest att en krigshandling skulle kunna uppstå. Den är en trövärdighet som beläggas huvudsakligen på etiken. Den är trovärdigheten som förenas med stark neutralitet, dignitet och själv respekt, och med empati gentemot de befolkningar som är i underläge och förtryckta.

För den andra har vi den inhemska aspekten, nämligen problemet att öka trovärdighet av ovan nämnda politik gentemot det svenska folket. En försvarspolitik som hävdar att den underrättelseaktiviteten skall utvecklas till en sådan art och omfattning så att bl.a. Sverige kan i bättre läge förhandla, utbyta information, öka anseende, etc. i vad den internationella underrätelse-marknaden betträffar, lär inte bidra till ökade popularitet bland befolkningen. Ty sådana aktiviteter riskeras att uppfattas av befolkningen som repressiva, ej i första hand som protektiva. Och en befolkning alienerade från försvarmakten av sitt eget land kan slutligen känna sig mindre motiverad för en eventuel mobilisering under den maktens led. Och det stärkar ej varken Sveriges trovärdighet eller också försvaret av Sveriges ­territoriella integritet.

Detta i synnerhet att det material som skall (antar jag) öka köpslåendekraften består bl.a. av information inhämtade bland den svenska befolkningen genom en tvivelaktig hantering av deras basala mänskliga rättigheter. Ytterligare, i fall att - som försvarens sanna logik skulle kräva – värnpliktigsystem skulle återinföras, återstår där också behovet av en radikal förändring. Björn von Sydow utvecklar ämnet ”svensk territorium integritet”. Men i detta sammanhang skall man inse att numera försvarsmakterna tränar soldater - till synes - huvudsakligen för att kämpa USA:s och Natos expeditionskrig och som uteslutande är inriktad mot fattiga länder. Detta minskar mer Sveriges trovärdighet än den organisatoriska dilemma i fokus av von Sydows analys, alltså värnplikten Versus yrkesmilitärer. Skall försvaret fokuseras primärt just i beskyddet av det svenska territoriet då skall denna förberedas med tanke på en för ändamålet relevant krigsföringen. Å andra sidan, att koncentrera näst intill hela trannigs kapacitet i konventionell krigsföring, såsom att - exempelvis - förberedda 100 pansarförare för att bekämpa tusentals sådana verkar mot allt sundförnuft. Sammaledes att tillverka 100 stycken JAS för att konfrontera tusentals motsvarande flygplan och säkerligen med bättre prestanda. Alternativ?

Man borde satsa mer på komplementär krigsföring. Själv var jag militärt tränad i gerilla krigsföringen och är fortfarande övertygad att endast hela befolkningens mobilisering under sådana former av krigsföring är kapabel av stå emot en eventuell inkräktare i befolkningens territorium i det fall denne militär invasion har en överlägsen militär kapabilitet. Framförallt i den inriktningen skulle istället värnpliktgens träning kanske genomföras, alltså inom det komplementära, enligt min åsikt .

Men först, ändra den utrilkespolitiken vilkens strategi har överdeterminerat vad den svenska försvaren skall innehålla. Jag upprepar,

Låt oss få tillbaka den integritet och robust neutralitetsprincipen av den förna hederliga och oberoende svenska utrikespolitiken.

Marcello Ferrada-Noli, 23/10 2008



andra om Krig, FRA lagen, utrikespolitik , försvarspolitik, interesant? Labels: FRA lagen, utrikespolitik