Helt annorlunda är det när belysningen i huset inte fungerar. Då ringer vi omedelbart Elbolaget och beklagar oss, eller felanmäler. Vi skriver inlägg, vi protesterar. Och så är mosaiken inte längre så vacker.
På så vis har jag också vid enstaka tillfällen här i Second-Opinion och i Professors blogg författat kritik gentemot några DN:s ledarartiklar. Det står jag givetvis för. Men jag medger också att jag är nöjd emellanåt; inte för att jag i grunden är ideologiskt överens med de flesta av deras teser, utan för kvaliteten i framförandet.
Därför vill jag nu delvis ge beröm till DN-ledaren Sjukast först (22/01). Med mod vågar tidningen belysa ett folkhälsopanorama som annars gömmer sig bakom den utbredda opportunismen i sjukförsäkringspolitiken, eller drunknar i kassakistor hos dyrbara stressmottagningar, läkemedelsindustri, eller terapiutövare av olika slag.
Delvis vill jag komplettera den analysen.
Nya sjukdomar uppfinns
I ledaren Sjukast först förs bland annat tesen att läkemedelsvärlden – som har sin egen agenda inom folkhälsopanoramat – vill sälja så dyra läkemedel som möjligt och att dessa läkemedel skall ingå i terapikurer som varar så länge som möjligt, helst hela livet. Med den bakgrunden hävdar Dagens Nyheter att ”det är inget konstigt att industrin uppfinner nya sjukdomar”.
Men vilka kan dessa sjukdomar vara? Bland de mediciner angivna som överdrivet utskrivna anges i ledaren antidepressiva läkemedel och som ”förutom att skrivas ut till djupt deprimerade, också konsumeras av människor med en måttlig nedstämdhet som enligt studier behandlas lika bra eller bättre med regelbunden motion”
Utbrändhet förväxlas med depression
Vinstorienterade privata utövare eller forskare med anslag i mångmiljonklassen har in i det längsta försökt att associera utbrändhet med depressiva tillstånd. Utmattningssyndrom kallades till exempel länge för ”utmattningsdepression” av sina kreatörer.
Några av dessa forskare inom svensk psykiatri - och i själva verket huvudaktörerna i det diagnostiska påhittet - har enligt min uppfattning vissa beröringspunkter med läkemedelsföretag som tillverkar antidepressiva. Jag som dåvarande doktorand i psykiatri vid Karolinska Institutet fick säkerligen själv indirekt nytta av det. Det vill säga: min uppfattning är befogad.
De mest pådrivande i forskargruppen kring ”utmattningsdepression” har samtidigt bestått av den högsta ledningen i Svenska psykiatriska föreningen (SPF) och behöll under längre tid sitt inflytande vid föreningen. När SPF omkring år 2001 gav uppdraget till en särskild arbetsgrupp inom sin egen organisation att ta fram rekommendationer för psykiatrisk behandling av den då alldeles nyaste debuterande modediagnosen utbrändhet, var resultatet allt annat än överraskande.
Långtidssjukskrivning och antidepressiva mediciner
SPF rekommenderade både långtidssjukskrivningar och samtidigt användning av de moderna antidepressiva (SSRI-preparat) i behandling av utbrändhet. De ansåg att ”den första sjukskrivningsperioden bör vara relativt lång. Det är också en signal till arbetsgivaren att tillståndet är så allvarligt att det kräver någon form av rehabiliteringsåtgärd”.
Det sistnämnda är knappast en medicinsk/psykiatrisk argument relevant till själva behandlingen, utan avslöjar det dramaturgiska syftet att manipulera arbetsgivaren för bättre rehabiliteringsvillkor efter behandlingen [1].
En annan oroande aspekt var att arbetsgruppen vid SPF var fullt medvetna att deras rekommendation ”förvisso går emot SBU:s rekommendation att neuroleptika bara bör användas vid psykostillstånd, men att effekten på stressöverkänslighet ändå motiverar behandlingen”, som en medlem i arbetsgruppen medgav i Läkartidningen [1].
Vinst för läkemedelsbolagen blir förlust för samhället
Allt ovan visar verkligheten bakom slutsatserna i artikeln Sjukast först. Genom institutionalisering av den terapeutiska praxisen av sjukskrivningen under långa, långa perioder, tillsammans med användning av dessa antidepressiva mediciner, fördubblas vinsten för läkemedelföretag i det avseende.
Samhällets förlust blir liknande. Sverige har dessutom blivit känt som det ”psykiskt sjukaste landet i världen” med hänsyn till sjukskrivningstalen. En pseudoepidemi eftersom sjukskrivningstalen inte berättar hur många verkligen är sjuka, utan endast hur många som har lyckats få en sjukskrivning.
Från samhällets och verkliga patienters sida är det däremot viktigt att påpeka att det då inte fanns – och inte heller nu finns – något vetenskapligt kontrollerat arbete som bevisar att långtidssjukskrivning har en fördelaktig effekt i läkande av så kallad utbrändhet. Likaledes användning av antidepressiva för just detta ändamål.
Om vi bortser från intressebundna rapporter och i stället hämtar uppgifter från individer diagnosticerade som utbrända och som fick använda antidepressiva, finner vi en ödeläggande verklighet.
I en analys av offentliga rapporter av patienter/medlemmar i Stressforum finner man exempelvis att de flesta har en överväldigande negativ erfarenhet av antidepressiva i deras behandling.
Hur har dessa ”rekommendationer” – och som blev med åren behandlingspraxis i Sverige – från den dåvarande gruppen i SPF konkret gagnat läkemedelindustrin som tillverkar just dessa preparat?
Enligt uppgifter som jag erhållit direkt från Socialstyrelsen var under de första fem åren av det nuvarande millenniet den totala kostnaden för antidepressiva i Sverige över 8,1 miljarder kronor av vilka hela 70 procent (5,6 miljarder) upptar SSRI-preparat! [2].
Ytterligare, med stöd av Apotekets försäljningssiffror, uppgav Sveriges television att ”Utskrivningen av antidepressiva läkemedel till ungdomar mellan 15 och 19 år har fördubblats sedan år 2000” [3]. Det kan vara befogat att dra slutsatsen att ökningen av utskrivningen av antidepressiva bland ungdomar var relaterad till alarmerande rapporter om ”utmattning” bland ungdomar som kraftigt förekom i media.
Exempelvis, uppgav Aleksander Perski 2006 att han i en undersökning bland 200 elever i gymnasieskolor hade identifierat att ”över hälften av alla tjejer klagade på symtom på utmattning som koncentrationssvårigheter och sömnproblem”. Rapporten offentliggjordes i Sveriges Radio (programmet Vetenskapsradio) vid en intervju i samband med lanseringen av Perskis andra upplaga av hans bok om utbrändhet [4]. Jag har kommenterat om dessa ”fynd” i ” Does really over the half of Sweden’s young women suffer of burnout?” [5].
Jävighet i gruppen påverkade Socialstyrelsens rekommendationer
Det ska tilläggas att Aleksander Perski är huvudmannen i ”Stressmottagningen” vid dåvarande Karolinska Institutet, och en huvudförespråkare av utbrändhet i Sverige. Han samt andra privatföretag och aktörer som profiterade på utbrändhets ”behandling” ingick allesammans i den gruppen med förutfattade teser, tillkallade av Socialstyrelsen för att utforma behandlingsform och ”diagnostiska kriterier” för utbrändhet/utmattningssyndrom.
Inga andra teser än från dessa utövare fick plats i den gruppen utsedd av Socialstyrelsen. Inga kritiker eller vetenskapliga invändningar skulle göra sig besvär. Och då fick Sverige utan problem aktörernas egna framkallade diagnostiska kriterier för sin internationellt unika psykiska sjukdom, som i verkligheten är en kulturellt betingad diagnos [6] och som inte finns någon annan stans, särskilt inte i den internationella klassifikationen av psykiska sjukdomar DSM-IV [7].
Sedan gick geschäft omkring ”behandlingen” av utbrändhet/utmattningssyndrom för fullt. När tesen om läkemedel och långtidssjukskrivningar framlagts av aktörerna började man i stället med rehabiliteringsgeschäft. Följdaktigt gjordes nya ekonomiska anspråk i mångmiljonbelopp i form av nya forskningsanslag eller patientremittering till samma grupp som började med att hitta på ”diagnosen” och sedan ”behandling” praxisen (långtidssjukskriven plus antidepressiva) som i sin tur slutade i behov av ”rehabilitering”. Rehabilitering för vad? läkemedelsinverkan? Eller den negativa inverkan av att vara långtidssjukskriven?
Hur pass naiv och underordnad sådana intressen kan en statlig myndighet som Socialstyrelsen vara – det är internationellt sett en gåta. Det är en företeelse, inklusive jävighetens allvarlighetsgrad - som aldrig skulle förekomma inom forskarmiljöerna i något annat land i västvärlden.
Det går alltså inte att få ihop ovanstående med Socialstyrelsen egna utredningar, som annars visade att de flesta sjukskrivningar av den arten inte är utfördas av svenska läkare på grund av den medicinska bilden, utan för att patienten själv begär dessa.
Resten av historien är mer känd. För det finns här och nu, i det försäkringspolitiska dramat av den påhittade epidemin. Temat har blivit viktigt och kanske blir avgörande i Sveriges nästa nationella val.
Äkta deprimerade människor finns dock. För dessa är de antidepressiva medlen mycket viktiga och av äkta avgörande hjälp.
Äkta psykiskt utmattade människor förvisso finns också, likaså äkta seriösa stressforskare. De skall inte känna sig påpekade i detta inslag.
REFERENSER
[1] Örn, P. Psykiatrer lägger fram förslag till behandlingsrekommendationer Läkartidningen, Nr 25, 2001, Vol. 98
[2] Enligt data i tabellen ”Antidepressiva läkemedel kostnader.xls”, insändes till undertecknad av Örjan Ericsson, Läkemedelsregistret, EpC Socialstyrelsen, 17/8 2007
[3] [SVT Nyheter. ”Mer antidepressiva medel till unga”, 1/7 2007
[4] Sveriges Radio, Vetenskap Radio, 16/9 2006
[5] Ferrada-Noli M. ”Does really OVER THE HALF of Sweden’s young women suffer of burnout? More alarming figures in the Swedish Radio 16/10, 2006”. Professors blog, 2006-10-16
[5] Ferrada-Noli M. Utmattningssyndrom är en kulturellt betingad diagnos unik för Sverige. Dagens Medicin. 2007-10-03 [6] American Psychiatric Association. Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, Fourth Edition (DSM-IV). 1993
Tags psyk-hälsa, sjukförsäkringen, stress, utbrändhet, utmattningssyndrom, antidepressiva
No comments:
Post a Comment