Fallet Assange är politiskt orsakat. Lösningen är endast politisk

De eventuella politiska lösningarna kan komma mer sannolikt från Latinamerikanska scenarier eller initieras i eventuella utvecklingar vid Manning rättegången, inte  troligtvis från Sverige

Baalzebub, känd kommentator vid Assange-tråden i Flashbackforum, famförde igår 16 januari 2013: "Tidigare kunde vi diskutera den här affären som en rent juridisk fråga. Idag är det mer relevant att diskutera den på den nivå som t ex Marcello Ferrada de Noli gör. Jag är inte så övertygad om att historien VAR på så hög nivå från början, men nu är det nog irreversibelt det." Jag förmodar att Baalzebub refererade ovan till den politiska nivån (i kontrasten vid kontexten med den juridiska nivån). Åtminstone är den politiska nivån som jag har förespråkat i mina bloggar och debattartiklar annanstans. Jag har följande kommentar till honom, och som jag även tillägnar till andra författare medverkande i det intressanta Flashback forumet.

I

-->
 

I den århundrades gamla “Diritto Romano” fanns en princip som skulle fritt refereras ”pactum abrogare eodem modo fabricati” (saken kan demonteras på samma sätt som tillverkades).  Det är riktigt att jag ser som mest sannolikt att lyckas en lösning i den politiska planen – inte minst därför ”problemet” hade ju ett alldeles politiskt ursprung.

Sett ur makthavarnas perspektiv är WikiLeak påtagligt ett rejält hot för dem och att man i USA har reagerat reflexivmässigt är nästan en självklarhet. Lika självklart att Sverige, USAs främste företrädare i EU (se Tolgfors begär on EU-länders förpliktelse med NATO budget - refereras här) fick agera i syfte att neutralisera WL genom det ökända Assange ”rättsliga” spelet.

Det spelet ändå gick hem lätt i Sverige, också på grund av a) det gick hand i hand med den ”radikal feminist” politiska rörelsen som avser att ytter-radikalisera de berörda lagarna (Assange fallet som symbol, således. I min åsikt är emellertid den rörelsen varken ”radikal” -utan ultrakonservativ, eller ”feminist”, utan gender-supremacist).  b) det hjälper regeringen att befästa sin nya internationella profil (Se Exporting Sweden’s "gender" perspective model) i sviten av vakuumet som lämnades när neutralitetspolitiken skrotades i det öppna internationella forumet.

Sverige reagerade inte endast efter USAs intresse. De hemliga telegrammen avslöjade graverande, helt enkelt inkonstitutionella handlingar av den svenska regeringen (med tanke på att regeringen behöll CIA-avtalet hemligt från riksdagen). Sveriges regering sitter politiskt sårbar inför eventuella nya WL avslöjanden i den kalibern. Dessa skulle kompromettera inte bara Reinfeldt/Bildt utan även högsta höger-socialdemokrater. Det var för resten även socialdemokrater som avslöjades i de diplomatiska telegrammen i flitiga samtal vid amerikanska ambassaden, såsom Urban Ahlin (inte minst den spokesperson för utrikes politiska frågor).

En annan aspekt som bidrar till att karakterisera fallet som politiskt, är att i Sverige, de främsta aktörerna i det så-kallade juridiska fallet har en odiskutabel politisk eller ideologisk agenda. För att börja med Bodström & Borgström, de initiativägarna till återöppningen av fallet. Bodström har ”stoltserat” om detta i sin blogg från Virginia den; sedan har vi chefsåklagare Marianne Ny, som vid tidpunkten för bedömningen av fallet erhållit fortfarande ett uppdrag från regeringen som ledamot i den särskilda kommitté som studerade nya lagpropositioner av specifik art som direkt berörde anklagelserna mot Assange. Detaljer om detta har jag utvecklat i artikeln
Sweden versus Assange – Insider Analyses. Introduction and Part I: Duckpond in Swedish legal system.

Detta med det ”juridiska fallet” – från tiden av begäran att öppna utredning på nytt till turerna i London avseende JA utlämningen - har varit endast instrumental till de politiska syften eller också billigt ”spel för gallerier”.  I det ”polisiära” eller de processuella-förfarandenas oegentligheter som mer insatta kolleger i ämnet och även i professors blogg har andra forfattare analyserat finns även ytterligare bevis att fallet är politiskt. Den nu näst intill eviga frågan i forumet om varför inte Assange förhörs i London exempelvis genom video, eller direkt resa av en åklagare etc. har självklara svar (i bakgrunden av den verkliga praxis som Sverige annars har påvisat, exempelvis att nu hålla en hel rättegång i ett annat land, eller skickat åklagaren att intervjua en annan ”suspekt” i utlandet).

Det svaret finns i det artificiella, påhittade sättet att förhindra en lösning av fallet och därmed kunna fortsätta med den ”stalemate” av fallet. För, vem gynnas av att Assange förblir i ambassaden? I den intervjun jag gav till RT för över ett är sedan uppdagades redan att det svenska rättsväsendet håller på att ge mer tid till de militära domstolarna/utredarna i USA för at kunna genomföra Manings rättegång i syfte att påvisa en direkt koppling till Assange. Den Grand Jury’s sealed indictment mot Assange – avslöjades 2011 - skulle också ha behov att Sveriges stand-off beträffande Assange fallet. Särskilt i perspektivet av formellt utlämningsbegär.

I ett meta perspektiv, den längre tid som WikiLeaks främste ledare är fråntagit av frihetsrörelse och normala kommunikationer, desto mer skada utför man till WikiLeals som orgaizayon.  I sin tur, en partialt inhibering av dessa aktiviteter i längden  kan skapa fraktionering eller anra problem inern.

II

De eventuella politiska lösningarna

Dessa möjligheter kommer från åtmistone fem scenarier:

Latinamerika

Det finns i Latinamerika ett jämförelsevis militant sällskap med växlande inflytande med benämning ALBA (Venezuela, Bolivia, Nicaragua, Ecuador, Cuba och andra).  Den eventuella segern av den nuvarande ecuadorianska presidenten Correa i nästa val skall stärka både Ecuadors position i ALBA och alliansens befäste i Latinamerikas politik. Valet i Chile inte heller är långt ifrån. Lyckas, som annonseras, den socialist-center koalition vinna valet då är Chiles inträde i ALBA ett faktum. Chile har LAs starkaste ekonomi samt inflytande i EU. Detta plus att flera länder i LA har börjat öppet solidarisera med Argentinas anspråk av Falklandsöarna numera under militär ockupation av UK, etc.; allt den utvecklingen skall säkerligen sätta tryck på England och i solidaritet med Ecuador skall säkerligen innebära politiska/ekonomiska påtryckningar gentemot England för att respektera innebord av den politiska asylen och möjliggöra Assanges resa till Ecuador.

Man skulle kunna argumentera emot att ALBA inte är hela LA. 

Emellertid, de som känner det moderna latinamerikanska tillvägsättet i agerande gentemot supermakterna har beskrivit detta som en inverterad babusjka-docka i vilken inre strukturerna gradvis pressar de yttre att agera deras militanta linje.   Och så har man UNASUR (de 12 sydamerikanska länder); Alianza del Pacífico; MERCOSUR, och CELAC (samtliga i kontinenten utom USA & Canada = 33 länder!);

En öppen konfrontation mellan Ecuador och England har inte ännu inletts – förmodligen på grund av valet. Men i fall det blir en sådan konfrontation, och om England ännu en gång missar (som i Falklandsöarnas fall) att begripa den Latinamerikanska ”heder-politisk-kultur” blir det inte bara ekonomisk bojkott utan en väldig risk att domino-effekten når även Sverige.

WikiLeaks

WikiLeaks har annonserat tusental nya avslöjanden (som skall innefatta alla länder inblandade i fallet– om jag uppfattade rätt vid Julians tal i december).  Beroende på kvalitet eller graverande art i dessa avslöjanden, blir då kanske de politiska påtryckningar gentemot USA, UK och Sverige starkare - i den bemärkelsen att det blir tydligare att skälen som ligger bakom ”anklagelserna” är politiska och inte annars. För resten – correct me if I am wrong – jag aldrig läst någon signerad artikel i den svenska pressen i vilken man pratar om att anklagelserna mot JA är grundade, faktabelagda, och därmed att en rättegång mot Assange överhuvudtaget kan ske.

Manning rättegång

Brad Mannings rättegång kan ej påvisa något konklusiv samband med Assange, och detta minska risken för en eventuell Grand Jury åtal gentemot Assange.

Sverige

Tyvärr, prestigefyllda Sverige är det sista hållet man kan vänta sig en ändring. Inte ens vid ett så kallat ”regimskifte” efter det nya valet (alla vet att det betyder egentligen inget ”skifte” i Sverige). I ett land där samtliga politiska partier, nästan alla journalister, och nästan samtliga alla organisationer skall aldrig avvika från regeringens eller de egentliga makthavarnas åsikt/beslut i varje fall de underställda tror dessa ha att göra med landets ”varumärken”. Eller att man riskerar internationell prestigeförlust för Sverige. Även med tanke på att det egentligen har blivit tvärtom: Sveriges internationella renommé har definitivt försämras, i största orsak på grund av det okritiska stödet till USAs utrikes politik samt militärt engagemang i USAs intresse – allt som har inneburit en succesiv blekning av det minne man i utlandet hade om Sveriges stolta neutralitetsposition under den hederliga Palmes tid.

Man har ej velat kännas vid i Sverige (undantag en ”surt – sade räven om rönnbären” typ artikeln i SvD) att  Sverige förlorat - med sämsta antal röster - valet som medlem i det viktiga och prestigefyllda UN organet om mänskliga rättigheter nyligen i 2012.

Hur har den hanteringen av Sverige av Assange ”fallet” bidragit till ovan är omöjligt att bedöma. Men visst har det påverkat.

De möjligheterna som i min åsikt finns för en ändring av den svenska låsta positionen i Assange fallet kan komma endast:

• Antingen ”pactum abrogare eodem modo fabricati”, alltså USA meddelar att inte längre anses nödvändigt att Sverige håller på med den stand-off i processen (Sverige, som sagt ovan, har bidragit med att avstå från att avsluta förhören enligt de processuella möjligheter som faktiskt finns). Då Assange är förhörd i London och fallets avskrivs därefter formellt.
• Situationen urartar i Ecuador/Latinamerika gentemot Sverige och detta orsakar bojkott mot svenska industriella produkter genom en regional eller kontinental organisations beslut (USA opposition räknas inte eftersom inte ingår i dessa ovan nämnda).  Detta, de ekonomiska påtryckningarna, blir kanske de enda som kan tvinga de egentliga makthavarna att ge efter. Deras kapitalförlust alltså.