Skandalen kring utbrändhet, utmattningssyndrom och antidepressiva

Med mod vågar DN-ledaren Sjukast först belysa ett folkhälsopanorama. Detta inlägg kompletterar frågan. Jag vill problematisera hur antidepressiva blev botemedel för utbrändhet, och huruvida de fungerar som sådana.

Publicerad i Second-Opinion 25 Januari 2010

av Marcello Ferrada-Noli

När vi till vardags kommer hem tänder vi kanske belysningen bredvid byrån i entrén. Om belysningen fungerar ringer vi inte direkt elbolaget för att tacka dem, och ge beröm för att allt är som det skall. Kanske ger vi en uppskattande blick till mosaiken i lampans skärm och beundrar dess estetik.

Helt annorlunda är det när belysningen i huset inte fungerar. Då ringer vi omedelbart Elbolaget och beklagar oss, eller felanmäler. Vi skriver inlägg, vi protesterar. Och så är mosaiken inte längre så vacker.

På så vis har jag också vid enstaka tillfällen här i Second-Opinion och i Professors blogg författat kritik gentemot några DN:s ledarartiklar. Det står jag givetvis för. Men jag medger också att jag är nöjd emellanåt; inte för att jag i grunden är ideologiskt överens med de flesta av deras teser, utan för kvaliteten i framförandet.

Därför vill jag nu delvis ge beröm till DN-ledaren Sjukast först (22/01). Med mod vågar tidningen belysa ett folkhälsopanorama som annars gömmer sig bakom den utbredda opportunismen i sjukförsäkringspolitiken, eller drunknar i kassakistor hos dyrbara stressmottagningar, läkemedelsindustri, eller terapiutövare av olika slag.

Delvis vill jag komplettera den analysen.

Nya sjukdomar uppfinns
I ledaren Sjukast först förs bland annat tesen att läkemedelsvärlden – som har sin egen agenda inom folkhälsopanoramat – vill sälja så dyra läkemedel som möjligt och att dessa läkemedel skall ingå i terapikurer som varar så länge som möjligt, helst hela livet. Med den bakgrunden hävdar Dagens Nyheter att ”det är inget konstigt att industrin uppfinner nya sjukdomar”.

Men vilka kan dessa sjukdomar vara? Bland de mediciner angivna som överdrivet utskrivna anges i ledaren antidepressiva läkemedel och som ”förutom att skrivas ut till djupt deprimerade, också konsumeras av människor med en måttlig nedstämdhet som enligt studier behandlas lika bra eller bättre med regelbunden motion”

Utbrändhet förväxlas med depression
Vinstorienterade privata utövare eller forskare med anslag i mångmiljonklassen har in i det längsta försökt att associera utbrändhet med depressiva tillstånd. Utmattningssyndrom kallades till exempel länge för ”utmattningsdepression” av sina kreatörer.

Några av dessa forskare inom svensk psykiatri - och i själva verket huvudaktörerna i det diagnostiska påhittet - har enligt min uppfattning vissa beröringspunkter med läkemedelsföretag som tillverkar antidepressiva. Jag som dåvarande doktorand i psykiatri vid Karolinska Institutet fick säkerligen själv indirekt nytta av det. Det vill säga: min uppfattning är befogad.

De mest pådrivande i forskargruppen kring ”utmattningsdepression” har samtidigt bestått av den högsta ledningen i Svenska psykiatriska föreningen (SPF) och behöll under längre tid sitt inflytande vid föreningen. När SPF omkring år 2001 gav uppdraget till en särskild arbetsgrupp inom sin egen organisation att ta fram rekommendationer för psykiatrisk behandling av den då alldeles nyaste debuterande modediagnosen utbrändhet, var resultatet allt annat än överraskande.

Långtidssjukskrivning och antidepressiva mediciner
SPF rekommenderade både långtidssjukskrivningar och samtidigt användning av de moderna antidepressiva (SSRI-preparat) i behandling av utbrändhet. De ansåg att ”den första sjukskrivningsperioden bör vara relativt lång. Det är också en signal till arbetsgivaren att tillståndet är så allvarligt att det kräver någon form av rehabiliteringsåtgärd”.

Det sistnämnda är knappast en medicinsk/psykiatrisk argument relevant till själva behandlingen, utan avslöjar det dramaturgiska syftet att manipulera arbetsgivaren för bättre rehabiliteringsvillkor efter behandlingen [1].

En annan oroande aspekt var att arbetsgruppen vid SPF var fullt medvetna att deras rekommendation ”förvisso går emot SBU:s rekommendation att neuroleptika bara bör användas vid psykostillstånd, men att effekten på stressöverkänslighet ändå motiverar behandlingen”, som en medlem i arbetsgruppen medgav i Läkartidningen [1].

Vinst för läkemedelsbolagen blir förlust för samhället
Allt ovan visar verkligheten bakom slutsatserna i artikeln Sjukast först. Genom institutionalisering av den terapeutiska praxisen av sjukskrivningen under långa, långa perioder, tillsammans med användning av dessa antidepressiva mediciner, fördubblas vinsten för läkemedelföretag i det avseende.

Samhällets förlust blir liknande. Sverige har dessutom blivit känt som det ”psykiskt sjukaste landet i världen” med hänsyn till sjukskrivningstalen. En pseudoepidemi eftersom sjukskrivningstalen inte berättar hur många verkligen är sjuka, utan endast hur många som har lyckats få en sjukskrivning.

Från samhällets och verkliga patienters sida är det däremot viktigt att påpeka att det då inte fanns – och inte heller nu finns – något vetenskapligt kontrollerat arbete som bevisar att långtidssjukskrivning har en fördelaktig effekt i läkande av så kallad utbrändhet. Likaledes användning av antidepressiva för just detta ändamål.

Om vi bortser från intressebundna rapporter och i stället hämtar uppgifter från individer diagnosticerade som utbrända och som fick använda antidepressiva, finner vi en ödeläggande verklighet.

I en analys av offentliga rapporter av patienter/medlemmar i Stressforum finner man exempelvis att de flesta har en överväldigande negativ erfarenhet av antidepressiva i deras behandling.

Hur har dessa ”rekommendationer” – och som blev med åren behandlingspraxis i Sverige – från den dåvarande gruppen i SPF konkret gagnat läkemedelindustrin som tillverkar just dessa preparat?

Enligt uppgifter som jag erhållit direkt från Socialstyrelsen var under de första fem åren av det nuvarande millenniet den totala kostnaden för antidepressiva i Sverige över 8,1 miljarder kronor av vilka hela 70 procent (5,6 miljarder) upptar SSRI-preparat! [2].

Ytterligare, med stöd av Apotekets försäljningssiffror, uppgav Sveriges television att ”Utskrivningen av antidepressiva läkemedel till ungdomar mellan 15 och 19 år har fördubblats sedan år 2000” [3]. Det kan vara befogat att dra slutsatsen att ökningen av utskrivningen av antidepressiva bland ungdomar var relaterad till alarmerande rapporter om ”utmattning” bland ungdomar som kraftigt förekom i media.

Exempelvis, uppgav Aleksander Perski 2006 att han i en undersökning bland 200 elever i gymnasieskolor hade identifierat att ”över hälften av alla tjejer klagade på symtom på utmattning som koncentrationssvårigheter och sömnproblem”. Rapporten offentliggjordes i Sveriges Radio (programmet Vetenskapsradio) vid en intervju i samband med lanseringen av Perskis andra upplaga av hans bok om utbrändhet [4]. Jag har kommenterat om dessa ”fynd” i ” Does really over the half of Sweden’s young women suffer of burnout?” [5].

Jävighet i gruppen påverkade Socialstyrelsens rekommendationer
Det ska tilläggas att Aleksander Perski är huvudmannen i ”Stressmottagningen” vid dåvarande Karolinska Institutet, och en huvudförespråkare av utbrändhet i Sverige. Han samt andra privatföretag och aktörer som profiterade på utbrändhets ”behandling” ingick allesammans i den gruppen med förutfattade teser, tillkallade av Socialstyrelsen för att utforma behandlingsform och ”diagnostiska kriterier” för utbrändhet/utmattningssyndrom.

Inga andra teser än från dessa utövare fick plats i den gruppen utsedd av Socialstyrelsen. Inga kritiker eller vetenskapliga invändningar skulle göra sig besvär. Och då fick Sverige utan problem aktörernas egna framkallade diagnostiska kriterier för sin internationellt unika psykiska sjukdom, som i verkligheten är en kulturellt betingad diagnos [6] och som inte finns någon annan stans, särskilt inte i den internationella klassifikationen av psykiska sjukdomar DSM-IV [7].

Sedan gick geschäft omkring ”behandlingen” av utbrändhet/utmattningssyndrom för fullt. När tesen om läkemedel och långtidssjukskrivningar framlagts av aktörerna började man i stället med rehabiliteringsgeschäft. Följdaktigt gjordes nya ekonomiska anspråk i mångmiljonbelopp i form av nya forskningsanslag eller patientremittering till samma grupp som började med att hitta på ”diagnosen” och sedan ”behandling” praxisen (långtidssjukskriven plus antidepressiva) som i sin tur slutade i behov av ”rehabilitering”. Rehabilitering för vad? läkemedelsinverkan? Eller den negativa inverkan av att vara långtidssjukskriven?

Hur pass naiv och underordnad sådana intressen kan en statlig myndighet som Socialstyrelsen vara – det är internationellt sett en gåta. Det är en företeelse, inklusive jävighetens allvarlighetsgrad - som aldrig skulle förekomma inom forskarmiljöerna i något annat land i västvärlden.

Det går alltså inte att få ihop ovanstående med Socialstyrelsen egna utredningar, som annars visade att de flesta sjukskrivningar av den arten inte är utfördas av svenska läkare på grund av den medicinska bilden, utan för att patienten själv begär dessa.

Resten av historien är mer känd. För det finns här och nu, i det försäkringspolitiska dramat av den påhittade epidemin. Temat har blivit viktigt och kanske blir avgörande i Sveriges nästa nationella val.

Äkta deprimerade människor finns dock. För dessa är de antidepressiva medlen mycket viktiga och av äkta avgörande hjälp.

Äkta psykiskt utmattade människor förvisso finns också, likaså äkta seriösa stressforskare. De skall inte känna sig påpekade i detta inslag.

REFERENSER

[1] Örn, P. Psykiatrer lägger fram förslag till behandlingsrekommendationer Läkartidningen, Nr 25, 2001, Vol. 98

[2] Enligt data i tabellen ”Antidepressiva läkemedel kostnader.xls”, insändes till undertecknad av Örjan Ericsson, Läkemedelsregistret, EpC Socialstyrelsen, 17/8 2007

[3] [SVT Nyheter. ”Mer antidepressiva medel till unga”, 1/7 2007

[4] Sveriges Radio, Vetenskap Radio, 16/9 2006

[5] Ferrada-Noli M. ”Does really OVER THE HALF of Sweden’s young women suffer of burnout? More alarming figures in the Swedish Radio 16/10, 2006”. Professors blog, 2006-10-16

[5] Ferrada-Noli M. Utmattningssyndrom är en kulturellt betingad diagnos unik för Sverige. Dagens Medicin. 2007-10-03 [6] American Psychiatric Association. Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, Fourth Edition (DSM-IV). 1993

Tags psyk-hälsa, sjukförsäkringen, stress, utbrändhet, utmattningssyndrom, antidepressiva

Intressant?

The meaning of life.

To care with the best of our possibilities about those we love, as long as we have them, or as long they have us.

[A pictorial follows this text]

Prologue

My unforgettable son was born January 22th 1979 with the name Cristóbal Ferrada-Noli.

I am not a religious person myself, at all, but my very conservative-catholic family was pleased with relieve by the name given to him. Being San Cristóbal the name of the saint protecting travellers against road hazards, as the Church says. “Since you are a reluctant non-believer, he will protect you in your endless travelling”, my mother used to said to me.

Instead, their omnipotent God killed my son in the roads of Scotland.

I hated the notion of God, as I hate the notion of omnipotent power. And in thousands occasions of massive and rock-solid grief for the unjustified death of my beloved son, I sincerely wished to have trade the rest of my life with the eternity of his fate.

Further, amid my most desperate days, neither Devil wanted to hear my out most soaring cry while I was on my knees in the darkest corner of sorrow. He refused to hear my rational proposal of perpetual hell, for me on the spot, in exchange of the resurrection of my precious son.
All above is true. For desperation is true. For grief, the mourning of our love ones, by death or separation, by war or by distance, by accident or by their own will, is the supreme answer to what the meaning of life is. To care with our out most about those we love, as long as we have them, or as long they have us.
A collateral truth given by severe grief. God cannot possibly exist, which would mean that neither do exist Devil. And, in conclusion:
What do definitely exist is Love. In the very first place, the love to our children.
And for that I do not wish to any the endurance of the anti-natural happening of a missing child. For – as the Italian say – the cycle of life demands that, it is we the children that have to bury our parents back to nature, and not we parents that have to remain to mourn our children’s demise.

I

Cristobal was born at the Karolinska Hospital in Stockholm and his process all the way impeccably assisted by Professor Burell. "He is the same Professor that assist here the royal children hörredu”, said conceitedly another doctor, in attitude seemingly waiting for me to bow “.”Tyvärr”, I said, ”WE are Republicans, but good for them, Burell is a good doctor”. And indeed he was. He helped also the welcome to this world of my precious daughter Caroline. And I was right in the “we”, for Cristobal became with the years a true social-liberal.

He was the first child born in my marriage with former spouse Susanne. The name was changed into Christopher Ringskog Ferrada-Noli in 1988, in the aftermath of our separation. He however took again his original family name – by own initiative – at the age of 15, reason explaining why he was publicly known as Christopher Ferrada-Noli at Vippholm High school in Lund, at the institutions in which he participated, and by the local media. For instance, as referred here in this picture portraying a discussion on human rights between him and Foreign Minister Lena Ljelm-Wallén, in Lund [1].

Christopher was from the beginning a remarkable child and a wonderful human being. We had, he and I, the best relationship a father could ever aspire have granted by a son. He was loyal, caring, straight forward, always honest, and always contributing with own analyses – in a brilliant fashion if I may say, being the father – in our long and endless conversations. Until the last moment we kept a close contact with each other. In spite of the separation, he often visited me in Stockholm, or came to the boat, or I visited him in Simrishamn or Lund, and he left me a copious correspondence. In the dedication he wrote for me in his poetry-collection Notturni, he signed in Italian: Per mio papa Marcello / da Christopher / figlio gratio [2].

Further, at the age of 15 he wished on own demand to come and live with me with me in Stockholm. In advance, he had even succeeded with being incorporated at a high school in Östermalm, in the vicinity where I lived at the time. Sad enough - and destiny is the unexpected monster it is - he and I, together with her aunt and uncle, we did not succeed in overcome his prevalent formal custody determinants. It was then when he decided to move to Lund, by his own.

II

As student in Lund, he became deeply engaged in the activities of the student organization at his high school. He was barely eighteen years when he went to Scotland amid those activities, to tragically die in a car crash by the roads of Scotland, traveling as passenger.

However that short life-span, he lived more intensely and creatively than many grown men would accomplish in their entirely lives. A charming young fellow, love was not alien to him, and his lively youth was caressed by true romance and passionate relationship. He was a gifted dancer, played the guitar, also classic, composed songs and he was indeed a talented poet [Notturni] and a writer with serious potential. And he was also for daring martial arts and was proficient in Karate, which he trained since childhood. In classic music he fancied Schubert and Satie, and he was enormously fond of Italian opera, particularly Verdi’s Rigoletto.

At the same time he had very good scholar achievement, and he studied Italian and Latin. His plans were to become a human rights lawyer, but other themes that fascinated him were history and archeology.

My son Christopher was a veritable social-liberal inspired activist. Being his commitment for the human rights the trademark of his early political activity. For instance, he started a group of Amnesty International at his high school, Vipeholm gymnasium in Lund. He had been elected in the leadership of the student union at the referred high school in Lund, and it was precisely in exercising this investiture – during an official visit to Scotland – when he met his fatal episode. A tragedy for all of us.

III

I went alone to Scotland to get him at the morgue, mourned him alone in an unknown place in Edinburgh, transported him by his side with a flight to Stockholm through London, and escorted him day and night inside a warehouse in the outskirts of Arlanda until the Swedish customs would clear his admission back in Sweden, to be buried in Lidingö. For further arrangements on his funeral in Lidingö and ceremonies around I had also the invaluable help of Christopher’s aunt Eva Ström and spouse Helge. Eva Ström dedicated afterward an opus to my son, and the poem Noli. Further, very many teachers and students from Vipeholm High school, some with their parents, came from Lund to the funeral. As did Christopher’s friends, sister, brothers, cousins and uncles from all over places, from the USA and Europe. Everybody in his family mourned him deeply. Some still do. For some the sorrow in their soul will never stop to bleed.

What I want to say with above is that the mourning of the sad demise of my beloved son was not and it is not the monopoly of only arbitrarily selected significant-ones, as given manifestly by name in an interview published by Sydsvenska dagbladet, family section, in October 2009. The preposterous excluding of others in Christopher's family, for him also significant-ones, in the mourning account on his tragic death given to the public through a newspaper interview, is offensive to his memory. And it is also misleading, for it conceals Christopher’s own declared perspective on the familiar and social constellation he lived into.

Epilogue

Any well-born human would agree that a happening like this could never be mitigated by anything. But in me, somehow this tragedy – the absolutely deepest tragedy of my life - is mitigated not only by the remembering of the wonderful person he was, or the beautiful memories he left to me by being the son he was, or the privilege he indulged me with his love and affection. But also, and in the main, because Christopher left remaining on this earth his beloved sister and his dear brothers, all and each of them – by their own means – empowered with that splendid humanity and high personal integrity as my son Christopher always had.

He is always by us. In every occasion we meet for a special dinner – my children and I – wherever we are we do start with a formal toast to the memory of Christopher. His younger brother Nicholas Ringskog Ferrada-Noli wrote in the Preface of his Master of Law thesis entitled The Right to Culture in Sweden [3] “I dedicate this work to the memory of my brother Christopher (1979-1997) who had dreams of becoming a human rights lawyer.” And his sister Caroline Ringskog Ferrada-Noli, in her fiction book Naturen, wrote an insightful and highly moving chapter depicting the mourn surrounding such sad fatal tragedy. The opus was vastly praised by literature critics all over Sweden [4][5][6][7].

Christopher will never be forgotten.

Marcello Ferrada-Noli, Uppsala, on the day of Christopher's birthday
22/01, 2010
(Published also in Lota Continua)
___________________________________

Pictorial Click on images for the all view

with brother José-Miguel
With my mother, and his mother
Christopher, Rodrigo, José-Miguel, and Caroline
Arriving at Arlanda ready to go sailing

Reading Babar with my son Cristóbal. Other portrait of Christopher in ARTE DE NOLI
Eating lasagne, one among favourites
With his dear brother José-Miguel
First ride
Christopher Harley Davidson's period
Visiting his father at Styrmansgatan, Stockholm
Visiting Andreas Piccolino, in Lidingö
Bästa kompisar


At the airport
Last picture with Chrstopher. Going to the airtport for his last journey

With his brothers by his grave, at Lidingö. Piccolino sitting. I standing with Andreas and Rodrigo

A picture with Miguel Enríquez

In his lyric post Miguel,Miguel, Miguel - homage to Miguel Enríquez - the Chilean poet Fesal Chain illustrated with this picture, without text, of Miguel Enríquez and I (photo here below). I wrote a comment to Fesal, which he made it public in his recent post Una bella y maravillosa carta de Marcello Ferrada Noli. Here I publish the comment I sent to Fesal. The text in English ensues down below. Miguel Enríquez is a hero of the armed Resistance against the fascist Coup D'Etat of 1973 in Chile. He died heroically in October 1975 after resisting alone with his AK47, and wounded, a several hours assault of the military forces, thus allowing his comrades to escape the siege. Miguel was a founder of the MIR, and its head commander.


Fesal, lúcido significante bello tu poema de Miguel. Nostálgico como todo lo que escribes.

Acertadamente, desde el punto de vista del quehacer del poeta, y del propio Miguel, insertas el recuerdo de un pasaje de Carlos Puebla 1976, ”Miguel Enríquez se llama”. Un homenaje recíproco, se podría afirmar, por cuanto Miguel apreciaba la producción y el rol de Carlos Puebla y además escuchaba al vate cubano con deleite. Entre su carcajada legendaria, firma de su humor inteligente, coreaba Miguel “Y se acabó la diversión, llegó el comandante y mandó a parar”. Esto era una alusión a lo de Carlos Puebla en música: “Aquí pensaban seguir, ganando el ciento por ciento, en casas de apartamento, y echar al pueblo a sufrir, y seguir de modo cruel, contra el pueblo conspirando, para seguirlo explotando. . . etc.”

Como aporte, la foto que publicas encabezando tu homenaje es de 1967. El MIR tenía sólo dos años. En las foto estamos Miguel y yo en la Desembocadura del Bío-Bío. La foto la tomó Inés Enríquez, la hermana de Miguel, con la cámara Yashica que Miguel había recientemente comprado durante su viaje a Asia. Esa es la cartuchera que pende Miguel en la foto.

Cinco años antes de aquella foto había yo publicado “Cantos de Rebelde Esperanza” (Imprenta Orellana, Concepción, 1962), libro que dediqué a mi amigo Miguel Enríquez. Y aquí quiero llegar a mi punto en este comentario. Una crítica legítima y oportuna sobre el qué hacer del poeta, que se atisba en Puebla. La que yo asumo con retrospectividad.

En el libro que refiero, escrito cuando teníamos 17 años, escribí un poema llamado “Quiero ser” (la edad temprana no es disculpa) y que termina así:

“Pero prefiero ser la tierra
para sentir el calor
de la sangre del que muere
y al guardar su cadáver
quisiera ser madera
y quisiera ser lluvia
y besar la heroica frente
la del que vive con la muerte
besar con lluvia quisiera
Pero quiero ser poeta
y cantar a la victoria
y llorar a los caídos
y llorar a los que esperan”.

Sobre el mismísimo tema tiene en cambio Carlos Puebla - en otros versos de la obra por Miguel que citas - una elocución opuesta, constructiva, y superior:

”Ni lágrimas ni quebrantos
Ni cantos por su partida
Que tu ejemplo nos enseña
Que la lucha no termina”.

Por mi parte. Yo dejé el oficio público de la lírica y tome otros. Otros pinceles con los mismos colores, se podría decir. Por tu parte. Afortunadamente tú y muchos en tu círculo literario son un despertador de calidad, concreta y cotidiana. Son en el espíritu de Puebla, de ”la lotta continua”. Son necesarios. Porque no es hora, nunca lo fue, de llantos ”ni lágrimas ni quebrantos”.

Por todo esto termino con un breve pasaje al que Miguel era apasionadamente adicto. Incluso pusimos ese texto como epígrafe en el primer documento histórico del MIR conocida como “La Tesis Político-militar” (“La conquista del poder por la vía insurreccional”) firmada por Miguel (“Viriatto”), Marco Antonio (“Bravo”) y yo (“Atacama”) y aprobada en el Congreso de fundación de 1965. La tesis, anecdóticamente pero de verdad, traía en su proto-versión el farragoso título “A la conquista del poder por la boca de los cañones”. Este es el pasaje de Leonidas Andreiev, y que Miguel citó a continuación varias veces en su vida política y privada:

Anhela el amor correspondencia
Las lágrimas buscan lágrimas que les respondan
Y cuando el gran alma de un pueblo sufre
Tiembla toda su vida
Se estremece toda alma viva
Y los puros de corazón van al sacrificio.

Fraternalmente / Marcello Ferrada-Noli

S. Giovanni B. (BG), Italia

____

Fesal, your poem on Miguel is lucid, significant, and beautiful. Nostalgic as everything you write. Fairly, from the perspective of what the role of a poet shod be - and from the perspective of Miguel himself, I would say – you inserted the memory of a passage from Carlos Puebla’s ”Miguel Enriquez is called”, the Puebla homage to Miguel Enríquez in 1976.

A mutual homage, one may say, partly because Miguel was keen on the production and the cultural/political relevance of Carlos Puebla, and in fact he listened to the Cuban composer with delight. For instance, in between his legendary laughter, a sign of his intelligent humour, chanted Miguel "And the party was over, the commander arrived and ordered it to stop." This was an allusion to the music of Carlos Puebla:

"They thought to continue profiting the one hundred percent,
in their fancy apartment houses,
throwing the people to suffering;
and they thought to continue in their cruel fashion,
conspiring against the poor,
to continue their exploitation . . .”

To contribute, the picture that you post in your poem to Miguel is from 1967. The MIR was then only two years old. In the photo we are Miguel and I in the estuary of the Bio-Bio. The photo was taken by Inés Enríquez, Miguel's sister, with the Yashica camera that Miguel had recently bought during his trip to Asia. This is the holster that hangs Miguel in the picture.

Five years before that photo I had published "Songs of Hope Rebel" (Cantos de Rebelde Esperanza, Imprenta Orellana, Concepción, 1962), a book dedicated to my friend Miguel Enriquez. And here I get to my point in this commentary. It is about a legitimate criticism on the “what to do” of the poet, which is glimpsed in other of Puebla’s lines at his composition ”Miguel Enriquez is called” that you quote. I assume that criticism with own retrospectively insight.

In the book I refer, written when we were 17 years old, I wrote a poem called "Quiero ser", What I wish to be (my early age is no excuse), and which ends:

"I would prefer to be earth
to feel the heat blood
of the one falling down
and to shelve his dead body
I would rather be wood

and I would like to be rain
and to kiss the heroic forehead
of the one offering his life
with rain I would wish to kiss

But I want to be a poet
and sing to victory
and mourn the fallen
and mourn those who wait."

However, on that very subject utters Carlos Puebla - in other verses of the work dedicated to Miguel that you quote – another standpoint. It is a instead a veritable constructive and superior statement:

"No tears or breakdowns

Nor singing for his departure

For your example shows

That the struggle is not over. "

For my part. I left the publicly endeavour of writing poetry, and took instead others. Other brushes with the same colours, you might say. For your part. Fortunately, you and many in your literary circle produce a everyday wake-up literature, concrete and with quality. Whis is in the spirit of Puebla, of the "Lotta Continua". Those are necessary. Because there is no time, it has never been, time of weeping tears.

For all the above I end here with a brief passage to which Michael was passionately addicted. Even we put this text as a sub-heading on the first MIR historical document known as "The Political-military thesis" ("The conquest of power through insurrection") signed by Miguel ("Viriatto"), his brother Marco Antonio ("Bravo") and I ("Atacama"), and approved by the Congress Foundation of MIR in 1965. The document – anecdotally, but truly - had in its prototype version the cumbersome title "The conquest of power by the cannon's mouth." This is the passage of Leonidas Andreyev, and that Miguel thereafter quoted several times in his political and private life:

Love longs for correspondence
Tears seek tears that respond

And when the great soul of a people suffers

Tremble all its life

Its shudders every living soul

And the pure in heart go to the sacrifice.

Brotherly /

Marcello Ferrada-Noli

S. Giovanni B. (BG), Italy

Barnafödandet ökar i Sverige. Har arbetsstressen i riket minskat?

Eller, hade stressen i samhället överhuvudtaget ökat så enormt i senare år? Ty all fakta – inklusive den ”plötsliga” och nu varaktiga minskningen av psykrelaterade sjukskrivningar - bekräftar istället att stressen inte hade ökat patologiskt betydligt under dessa år och att den kraftiga "epidemin" av utbrändhet aldrig hade en medicinsk orsak utan annan.

Grafik från DN 22/12 2009, sidan 20

Flera tidningar publicerar SCB:s uppgifter om att folkmängden i Sverige har ökat rekordviss. DN:s Svenskarna ökar rekordsnabbt (22/12 209), SvD:s Fler än 9,3 miljoner svenskar 2010 (21/12), och dito i Sydsvenskan, må vara korrekt vad beträffar den statistik som uppges och är till synes inte speciellt kontroversiella.

.

Emellertid är i högsta grad kontroversiella de ämnena som - i takt med tiderna - har i medierna och politiken kopplats med variationen av Sveriges folkmängd, nämligen invandring och barnafödande. Jag refererar här om den sist nämnda aspekten, och tar denna med invandring sedan.

En viktig faktor som dock inte omnämns i tidningarna som bidragande till ökningen av Sveriges befolkning är ökningen av svenskarnas livslängd!

Livslängdsökningen har inte hitintills inkluderat i de beräkningar som SCB gör avseende befolkningsmängdens variationer, bekräftade för mig i dag Anna-Karin Nylin från SCB, ”vi har inte tänkt på det” (22/12-2009). Vi var i alla fall överens om att påverkan av livslängden i variationen av befolkningsmängden skulle vara av betydelse i exempelvis 10-års period jämförelserna. Livslängden i Sverige har som bekant också ökat konstant i senare år.

En sak är hur som helst obestridligen. Barnafödandet har ökat på nytt i Sverige alltsedan 2000. Då föddes 90 448 bebisar och sedan dess har ökandet varit konstant. DN-artikeln medger i första plats i förklaringar att den stora befolkningsökning som registreras nu i Sverige ”beror på ett fortsatt högt antal födda”.

Men det skulle inte vara så, exempelvis enligt stress och utbrändhet/utmattningssyndrom apokalyptiska förespråkare. Ett av de argument man har använt sig för att lobba ökade statliga forskningsbidrag samt ökade patient besök beträffande ”diagnos” utbrändhet (numera utmattningssyndrom) var att den ökade stressen i samhället riskerade att paralysera barnafödandet. ”Stressen i arbetslivet får många att avstå från att skaffa barn” hette det i ett DN-debattinlägg av TCO:s ordförande Sture Nordh för några år sedan. Han sammanfattade

.

"Det mesta talar för ett starkt samband mellan stressen i arbetslivet, ökande sjuktal och lägre födelsetal."

Jag gjorde då en trendanalys som visade att den ökningen registrerades i 2000 (efter några år av minskning) inte enbart var en tillfällig företeelse för det året, utan ett fenomen som kunde iakttages sedan flera år tillbaka. Så var det: Under 1997 uppgick minskningen i det svenska barnafödandet till 5 procent jämfört med 1996, 1997-1998 "reducerades" minskningen till 1,6 procent, 1998-1999 till 1 procent. 2001 år registrerades en ökning på 1,9 procent. Och sedan gick det att se hur den månadsökningen under året 2000 såg ut; den ökade konstant månad efter månad.

Nu är det så att min analys – som publicerades också i DN debatt - var endast en kvalificerad gissning, i sig i rätt håll. Men nu har vi fakta framtaget av SCB:s befolkningsstatistik: Barnafödande har ökat konstant sedan 2000 och numera uppnår omkring 100 000 per år.
Skulle detta betyda – om man nu följer stressförespråkarnas resonemang - att stressen har betydligt minskat i samhället under det här decenniet?

Knappast. Egentligen, all fakta – inklusive den ”plötsliga” och nu varaktiga minskningen av psykrelaterade sjukskrivningar - pekar på att stressen hade istället inte ökat patologiskt betydligt under dessa år och att den kraftiga epidemin av utbrändhet aldrig hade en medicinsk orsak utan annan.

Det enda som ökade i sammanhanget var påtalandena om samhällelig stress i media, som resulterade i skuldkänslor hos beslutsfattare, som resulterade i ökade bidrag till utbrändhetsforskning, som ökade antal ovetenskaplig rapportering av ökad stress, och ökade antal av påhittade diagnoser. Och till sist och inte minst, ökade antal av självrapporteringar om stress och utbrändhet som dock inte var medicinskt verifierade påtvingade läkarkåren att öka antal sjuskrivningar lavinartat.

Sverige, det land som med fakta i handen har den högsta livslängden i Europa och en av de bästa hälsoindikatorerna i hela världen, blev i stället ”Europas sjukaste land” på grund av psykrelaterade sjukskrivningar.

Och allt byggde på en fullständig lögn.

Och somliga blev rikare, och många, många blev fattigare.

Inte minst de som genom epidemins bästa smittförmåga – skräck - blev övertalade att de var psykiskt sjuka, åt onödiga antidepressiva, och gick slutligen in i långtidssjukskrivningens fälla. Numera utförsäkrade, och i värsta läget de som saknar sjukpenninggrundande inkomst.

Slutligen, i dag kan jag säga här till Sture North och samtliga utbrändhet/utmattningsyndrom förespråkare,

.

Om "Det mesta talar för ett starkt samband mellan stressen i arbetslivet, ökande sjuktal och lägre födelsetal" - som utbrändhet förespråkare hävdat -, nu när sjuktal har minskat och födelsetal är högt det mesta talar för att ni hade fullständigt fel.

Och vetenskapen hade rätt!

.

Marcello Ferrada-Noli, 22/12 2009

Other articles I have published on utbrändhet/utmattningssyndrom are now found i one place here.

En tidigare version av inlägget ovan är publicerat i Second Opinion: Barnafödandet ökar - stressforskarna hade fel

Intressant?

Självmord och självmordsbeteende bland unga i Sverige. Viktigaste epidemiologiska variabeln - invandrarstatus -mörklagts.

Oroväckande är att svenska myndigheter antingen förnekar totalt eller nonchalerar denna konkreta problematik med användning av näst intill absurda pseudoförklaringar

Foto stock.xchng. Second-Opinion

I en trekolumns artikel i DN rapporterades det nyligen fyndet "Större självmordsrisk för ensamma pojkar" (Staffan Kihlström, DN 5/12 2009, sidan 12. Ej online!). Artikeln baserades på en rapport från forskare vid Stockholms universitet, doktorand Jerko Rojas och professor Sten-Åke Stenberg. De underliggande riskfaktorerna för det beteendet är enligt artikeln följande: a) ensamhetsupplevelsen, b) att växa upp i familjen med socialbidrag, c) att vara borta från skolan utan att vara sjuk.

En viktig och epidemiologiskt avgörande variabel har emellertid mörklagts. Nämligen invandrarstatus.

I

Etnicitet och invandrarskap har istället visats i våra analyser vid Karolinska Institutet (publicerade bl. a. i DN debatt 21/09 2007. Se här) som potent riskfaktor faktor gällande ökade självmord bland unga i Sverige, i synnerhet bland pojkar. Denna variabel har inte ens nämnts i DN artikeln. Varför?

Faktum är i "självmord bland unga" - alltså i åldersgruppen 15 till 24 år, kunde vi konstatera att en tredjedel av dödsfallen gäller unga invandrare.

Om detta formuleras i mer precisa vetenskapliga termer kan vi säga att skillnaden mellan utrikesföda invandrare och svenska ungdomar som dör av självmord i Sverige är enligt min forskning högt signifikant. Nämnligen P = 0.0001 (Chi square 24.88).

Oroväckande är att svenska myndigheter antingen förnekar totalt eller nonchalerar denna konkreta problematik med användning av näst intill absurda pseudoförklaringar. Redan för ett par år sedan uttalade exempelvis Helena Silfverhielm, Socialstyrelsens psykiatriexpert, till allmänheten vid en SvD intervju i artikeln Självmorden bland unga ökar (24/2 2007), beträffande att "Det blir allt vanligare att unga människor får vård sedan de försökt ta sitt liv":

- "Det kan bero på att fler söker sig till vården, det kanske inte är så att det är en reell ökning. Eller också är det det. Det kan bero på att det i dag är svårare att vara ung, det ställs högre krav på de unga".

Inga strukturella förklaringar, inte ett ord om riskgrupper. Och detta just medan Socialstyrelsen tillhandhållit mig de oarbetade data som avslöjade efter enkel chi-kvadrat analys den höga överrepresentationen av unga invandrare i den svenska självmordsstatistiken.

En annan sett som statsmakten i Sverige använder sig för at inte behöva ställa tills svars internationellt, är att konsekvent förneka att statistiken över självmord av asylsökande flyktingar förs i landet överhuvuddtaget. Det är bara de mantalsskrivna i Sverige som figurerar i den svenska statistiken, heter det. Som om Polisen eller Invandrarverket inte skulle veta vilka unga tänder eld på sig i Arlanda, hänger sig under arrest, etc. Emellertid betyder detta att den studerad överrepresentation av invandrare skulle kunna vara ännu större om man skulle kunna införa asylsökandes fall i den totala statistiken som avser invandrarsjälvmord.

Click on pictures för reading - If online

II

Att rapportera om självmord eller självmordrisk i Sverige utan att referera att Sveriges invandrargrupper är överrepresenterade i den nationella självmordsstatistiken är i min åsikt vetenskapligt ohederligt. Denna mörkläggning har försiggått i publikation efter publikation och är onekligen politiskt instrumenterad.

Exempelvis, för några veckor sedan lämnade jag i protest ett sedvanligt sammanträde av Sveriges socialmedicin professorer vid Karolinska Institutet när det blev känt i mötet att det senaste numret av Socialmedicinska tidskriften hade som specialtema självmord i Sverige dock utan att referera till den ovan nämnda överrepresentationen av invandrare. Professorerna ansvariga av publikationen var med på mötet. Egentligen är alla inom det folkhälsovetenskapliga forskarfältet medvetna att den överrepresentationen har blivit ett påtagligt fenomen inom suicidbeteende i Sverige.

Vid ett annat tillfälle för ett par år sedan hade en arbiträr (gör det inte att överklaga) antagningskommitté som består av tre professorer vid Institutionen för folkhälsovetenskap vid Karolinska Institutet refuserat ett doktorsavhandlingsprojekt om temat omkring utrikesfödda självmord "på grund av vissa vetenskapliga brister". I själva verket det var en design till punkt och prick metodologiskt identisk en studie från Harvard Medical School publicerad med beröm i Acta Psychiatrica Scandinavica. Studenten i frågan blev senare antagen efter att ha bytt tema för sitt avhandlingsprojekt.

III

Vem, eller vad, vill man skydda, kan man undra. Är det rädslan att få internationella blickar fokuserade på hur egentligen Sverige behandlar sina invandrare? Är det att man inte önskar "besudla" den svenska välfärdens goda renommé genom att göra allmänt känt att de flesta invandrare som dör av självmord dör alldeles ensamma och i misär, som är dessvärre ett faktum?

Eller att de flesta bland de "oklara självmord" offer som påträffades utomhus eller i en avlägsen park är invandrare och att invandrare är kraftigt överrepresenterad bland dessa så kallade oklara fall (det vill säga, rättsläkaren är inte säker huruvida den dödliga skadan är självtillfogad, dock externt agerande är uteslutet). Och att den osäkerhet i rättsläkarens diagnostik beror i många fall på att bland dessa invandrare som dör hemma kan det ta ibland flera veckor innan någon upptäcker deras död och därmed är deras kroppar tekniskt svårt att obducera?

Eller är det därför att den vetenskapligt fastlagda statistiska överrepresentationen av invandrare i svenska självmord krossar sönder den osanna invandrarbilden som spridits i den bemärkelsen av kulturrasister?

Texten i klippet nedanför från en artikel som jag - efter många anstränningar - fick publicerad i Acta Psychiatrica Scandinavica 1995:91:130-135. Som sagt artikel publicerades bara efter flera år av "vetenskaplig granskning" och oändiga begär av texändringar. Den rönen nämnligen avslöjade för första gång i Sverige den höga signifikanta överrepresentation av invandrare i såväl klara och "oklara" självmordsfall. Fyndet har reproduceras i flera studier därefter. Forfattarna var utöver undertecknad, professor i psykiatri Marie Åsberg, professor i rättsmedicin Kari Ormstad, och med dr överläkare Peter Nordström. Samtliga från Karolinska Institutet.

Allt ovan måste ses mot bakgrunden av det år per år hårdare klimatmottagningen gentemot flyktingar i Sverige. Detta föranleder naturligtvis reflektionen om hur mycket det klimatet beror på ynkliga politikers - och därtill den fariseiska forskarkåren - anpassningar till SD:s populistiska positioner.

De verkliga faktorerna bakom detta makabra och på riktigt dödliga fenomen – självmord bland unga pojkar, mestadels invandrare – måste utredas grundligt av internationella organ! .

Marcello Ferrada-Noli 5/12 2009

Detta inlägg är publicerat i Second Opinion 7/12 2009- Se Invandrarstatus mörklagd i DN-artikel om självmord

Mera vetenskaplig information inriktades till allmänheten avseende invandrar självmord - utöver ovan - står att finas i andra debattartiklar undertecknad har tidigare publicerat i Aftonbladet, Dagens Nyheter samt Läkartidningen. Vetenskapliga artiklar om självmord bland invandrare i Sverige här (Google scholar, search item: suicide immigrant Sweden) alternative Medline / Pubmed.

Särskilt om självmordbeteende bland asylsökande:

Ferrada-Noli, M. Traumatisk stress och flyktingars suicidbeteende – epidemiologiska fynd.
Läkartidningen ❙ Nr 44 ❙ 2001 ❙ Volym 98

Ferrada-Noli, M. Tortyr och självmordsbeteende bland asylsökande. I Ekblad & Wasserman (red): Tidigt upptäckt och preventiv behandling av asylsökande i riskzonen för självmord. Stressforskningrapporter nr 304-2002. Institutet för psykosocial medicin. S 21-24. [Torture and suicidal behaviour in asylum-seekers].

Andra inlägg om temat 1, 2, 3, 4

självmord, självmordsförsök, suicide självmord statistik, självmordsrisk

Intressant?

"Pladdrets tyranni” indiskreta motsägelser

Ledaren "Pladdrets tyranni” utblottar genom sina indiskreta motsägelser den moderna fariseiska journalistiken.

Ty efter ett hyperlångt och malligt försvar av yttrandefrihet som inleddes med ”Fri och öppen debatt tjänar sanningen” avslutar Håkan Boström sin DN-kolumn med en tvärtom plädering för censuråtgärder gentemot medieansvariga och internetmedia, i synnerhet bloggar som vågar ifrågasätta det som makthavarna uppger - och Boström återger - som enda sanning.

Vi varnas i Pladdrets tyranni (DN 2/12) om en viss artikel i Newsmill ”där några konspirationsteoretiker ifrågasatte vem som låg bakom attacken mot World Trade Center 2001”, och om en viss blogg, en viss hemsida, dock nämns inga fakta .

Vi varnas i Pladdrets tyranni även om att ”i och med Internets ökade betydelse kan nästan vem som helst säga vad som helst – och få en miljonpublik”. Emellertid, är detta verkligen något att beklaga sig för i en demokrati , om man är demokratianhängare på riktigt?

Isobel Hadley-Kamp har redan utmärkt sammanfattat om den punkten i Yttrandetfrihet och antisemitiska kräk

"Om man börjar dra upp gränser inte bara för VAD som får sägas, utan också VEM som alls ska få säga något, då måste vi nog ta om den där debatten om yttrandefriheten från början."

Syftet med Pladdrets tyranni visar sig – uppenbarligen - inte vara att argumentera med fakta mot det som påstås i en angiven alternativförklaring omkring en terroristattack. Syftet med artikeln är däremot delvis att ifrågasätta rätten att framlägga andra än de officiella förklaringarna omkring dessa omständigheter. Delvis är också Pladdrets tyranni ett kraftigt förespråkande för censur gentemot konkurrerande internetmedier.

I

Pladdrets tyranni agerar som en desperat kanonad av den "sista salva"- arten. Bush/Rumsfeld/Cheney/Blair-skeppet sjunker gradvis i havet av nya avslöjanden överallt. Det drar med sig alla journalister som sjungit i kör enligt det ideologiska partituret.

Vi har i förgäves väntat på de svenska mediernas ursäkt för, eller åtminstone förklaring till, varför det okritiskt förmedlades grova falska ”nyheter”, skrevs osanna ledare och vilseledande artiklar om Irak- ockupationens påstådda orsak. Som tidigare om Vietnamkriget och det massiva bombardemanget av Kambodjas befolkning. Och nu om Afghanistan. Ett sådant tillkännagivande skulle hedra journalistikkåren i ett land som stolt prisar sig självt – inte minst i DN - för att icke vara korrupt.

Och det ter sig ännu märkligare att medan amerikanska oberoende kända journalister informerar om andra verkliga omständigheter omkring den 11 september, envisas svenska journalister fortfarande nu december 2009 att återge den officiella gamla onyanserade stilla bild som återgavs av Busch.

Den ovan till synes väl förutsebara och väl exploaterade 11 september har i dokumentär efter dokumentär visats i Sverige, exempelvis flera program i TV4 Fakta.

Förvisso skulle allt detta enligt författaren av Pladdrets tyranni kategoriseras som enkla provokationer. Sedan, om dessa ”provokationer” (artiklar, intervjuer) slutligen är publicerade, beror denna publicering enligt Boström ej på de bidragande fakta de medför till analysen utan på texternas/bildernas sexism.

För som Boström dikterar i sin DN-kolumn, och som gälla skall i rikets hela, ”när intresset för sanning överges” och andras ”oförnuftiga” tolkningar, andra ”oförnuftiga” fakta, träder fram i det offentliga scenariot är det dags att kräva vissa ramar. Det samma har, historiskt sett, påståtts av samtliga diktatorer. Det låter verkligen som ett citat från Pinochet själv:

Pladdrets tyranni: ”Förnuftiga samtal kräver vissa ramar. Utan några gemensamma utgångspunkter kommer vi aldrig från ruta ett. När intresset för sanning överges blir provokationen i stort sett det enda kriteriet för genomslag.”

Och vem skall diktera dessa nya ramar för mediepublicering? Vilka har dikterat de ramar som redan står att finnas som acceptabla från det ena ideologiskt styrda etablissemanget till det andra? Är den demokrati, som Boström till synes slår sitt bröst blödigt för, att förenas med en sådan näst intill fascistisk proposition?

II

Men det handlar som sagt inte bara om skräck inför vissnade högeretablerade palatssanningar och som numera rubbas av nutida bloggare och "pöbelns journalister".

Syftet med denna offensiv är mer strategiskt övergripande och har att göra med hela gammelmedias existensberättigande. Det handlar således om att strida mot bloggmedia.

Och då är det förståeligt att makthavarnas gammelmedia har inlett en så kraftfull sista strid i försvar av sanningsförmedlingens monopol. Det monopolet verkar ha torpederats grundligt och det går tydligt emot konkurs på havsbotten.

Man kan visst förstår DN-ledarens irritation när så lätt går att konstatera den avgörande närvaro i det offentliga rummet av dessa bloggare, oberoende av makthavarnas direkta intresse. Man har i det fallet säkerligen sökt eller googlat "yttrandefrihet" på nätet. Då har man inte i första hand hittat gammelmedias ledarartiklar. Man har i stället hittat i Google första sidan direkt länkar till exempelvis bloggarna Isobels Text och Verkstad, Oscar Swartz :: Texplorer, och Henrik-Alexandersson.se .

Håkan Boströms Pladdrets tyranni agerar mest som en attack mot luften. Attacken mot Newsmill kan väl direkt associeras av läsaren - inte mist bokstavligt - med Don Quijotes onödiga vindkvarns episod.

När Boström egentligen kommer till punkten hävdar han följande i Pladdrets tyranni:

Islamisten XX är i hög grad en produkt av det nya medielandskapet. Hans politiska plattform består i stort sett av en blogg samt medverkan på förment seriösa nätsajter.

Och sedan

De redaktörer och programledare som tror sig tjäna yttrandefriheten och demokratin genom att släppa fram dessa åsikter smiter ifrån sitt ansvar.

Följaktligen fullföljer man sitt ansvar enligt Pladdrets tyranni genom att censurera dessa ”relativister” och endast publicera / ge tillträde till de ”förnuftiga” sanningsbärare. Förnuft är förvisso definierat endast av Boströms ideologiska perspektiv.

III

Ytterligare, den censurkontrol som denna tes innebär implementeras genom att sprida skräck bland andra kritiker, eller potentiella sådana. För ingen önskar sig att vara associerad - på grund av några av sina liberala, revolutionära eller antietablissemang-idéer, eller enstaka formuleringar mot aggressionsmakterna - med skurkar eller terrorister såsom Pladdrets tyranni gör gällande. Men det är en fälla som vi inte skall gå i. Kampen går alltså vidare.

Inför intolerans förespråkarnas nya krav, gäller det för bloggarna att demonstrera ytterligare intellektuellt integritet. Och inte ge vika. Nu krävs det att vara modig, och agera. För, som Henrik Alexandersson talade i sin blogg - även om han refererade till temat vid ett annat sammanhang - i ett citat som länkades i Google sökning för yttrandefrihet:

"Då hjälper det inte ens att värden som yttrandefrihet, tryckfrihet och nätneutralitet står på spel. Den som över huvud taget vågar ifrågasätta det som sägs får huvudet avhugget."

Notabene. Med fariseisk journalistik menar jag alltså inte den ”softade” svenska varianten av ordet (fariseiska = egenkära, dryga, självgoda) men det ursprungliga klassiska begreppet som även innefattar att agera enligt makthavarnas uppdrag.

Marcello Ferrada-Noli, 2/11 2009

Publicerat även i Second Opinion 3/12 2009

Andra om yttrandefrihet, yttrandefriheten, yttrandefrihet censur, dn, dnledare, bloggar, bloggare

Intressant?

Tillbaka från Italien

Sverige är förmodligen det enda land i vilket staten och kapitalisterna kan driva omkring med befolkningen med temat "miljöförstorings konsekvenser" - som de själva skapade - och dessutom tjänar ofantliga pengar på det. Till de fattigas bekostnad. De har i högsta grad att tacka en för det mesta alldeles okritisk, eller i bästa fall "naiv" svensk journalistik. För att inte nämna "vänster" bloggare. Läs en ny version av problematiken som refereras nedanför i DN 4/4/2010 "Flyget får bättre miljö med biltullar". Frågan tidigare även i SvD 2/1 2010


Detta skrev jag redan den 2 December 2009:
Bästa läsare, denna bloggpost egentligen spekulerar om att minska resefrihet för de icke välställda. Och missa inte bilderna om Reinfeld impopularitet längst ner i denna blogg.

Men först. Tack för vänliga besök till denna blogg även under min frånvaro.

Tänker inte vara alldeles privat men måste ge en förklaring av denna tid utan kontakt med Professors blogg. Jag har nämligen flyttat - mer än mindre - till Italien. Mina enda akademiska/yrkesmässiga åtaganden kvar i Sverige är deltagande i Forskningsetiska kommittén i Uppsala och enstaka föreläsning då och då på Karolinska Institutet. Jag kommer också sedvänligt för att avge röst.

I Italien ägnar jag mig åt Italienska familjen, åt mitt hus, åt vackra minner, och framförallt till att måla tavlor. Nu är jag tillbaka därifrån sedan några dagar. Lämnade mitt hus med ateistisk julbelysningen installerad men bestämde att fira jul i gamla goda Sverige. Och även passar på att gå till kontrollbesiktningen med den svenskregistrerade, svenskt tillverkade bilen, som jag annars kör i Italien (ja, i Sverige kör jag italienskt), Det körande tillfälligt orsakade texten nedanför.


Enligt Vagabonds artikeln Större flygplan bra för miljön är utsläppen från en Airbus 330 med 250 passagerare lägre än från en bil med fyra passagerare – om man räknar per resenär.

Biltullar till Arlanda flygplats
Jag måste erkänna att jag har länge sedan slutat att lyssna på radio, i synnerhet lyssnar ej på P1. Kanske återkommer till detta någon gång. Men nu kör jag den ovan nämnda bilen ganska nära Stockholm genom en lång resa från Italien. Jag befinner mig i Essingeleden och det är bilkö, långsam och tråkig bilkö a la Milano-Bergamo och som nu plötsligt förvandlar sig till helt stopp.

Då är jag tvungen att slå på radion för att informera mig om det katastrofala trafikläget. Kanal 1 slår jag på automatiskt men upptäcker att jag för länge sedan hade omöjliggjort detta själv genom att sätta en svart tejp på ettan i bilradions panel. Går över till trean och riktigt där informerades om bilköns läge och orsak. Det samma gamla vanliga om en storlastbil som voltade lasten mitt i bron. P3 fortsätter med nyheterna och visst, det är samma vanliga okritiska journalistrapportering.

Nyheten nu på radion är att man i framtiden skall betala avgift för att ta sig med bilen till Arlanda. Arlanda biltullar. En viss dam, direktör av Arlanda flygplats, jag fångar inte namnet, intervjuas i programmet om anledningen.

Jo, det är så, säger Arlanda direktören (här återges ungefärligt) att vi egentligen vill bekämpa onödiga avgaser och förväntar oss med detta initiativ att avskräcka bilister. Vi har märkt, säger hon, att i senare tid har ökat markant antalet bilister som kör till Arlanda bara för att lämna eller hämta flygresenärer. Sedan man höjde P-avgifterna föredrar man alltså inte längre att själv långparkera bilen i Arlanda under resans tid utan man istället låter någon att köra en, och hämta en, till flygplatsen. Det är alltså en avstyrande (eller avledande, hörs det) strategi för publiken och miljons bästa.

Emellertid för exakt två år sedan hade Jan Lindqvist, Luftfartsverkets informationschef på Arlanda, offentligt sagt vad beträffar sådana bilavgifter till Arlanda:

"–Det är allmän väg till flygplatsen och vi har inte rätt att införa biltullar på E4:an." (SvD, 1/12 2007)

Damen direktör är också väldigt noga med att poängtera att pengarna som skall inhämtas med bilavgiften skall där behållas, alltså inte skall till statens skattekista (som om det vore det vi är mest rädda för). Det är nämligen privata bolag som kallas in, informeras. En moderat politiker som också intervjuas instämmer och uppger att alla intresserade parter har varit inblandade i detta. Alla glada alltså.

Aha, säger journalisten, och i konkret inget mer. Inga obekväma frågor, inga alternativa lösningar.

För det uppenbarliga att fråga var:

1. Varför kan man inte avstyra genom att i stället minska avgifter till P-platserna?

2. Varför – om det nu är att man är mån publiken och miljön – ser till att mindre antal flyg använder Arlanda? Det är ju dessa som enligt miljöförespråkarna är huvudskurkar vid övriga miljödrama. Alla som flyger ofta kan konstatera att många flyg sker utan fullbokade platser. Kan man inte organisera detta – avstyra alltså – bättre, på något sätt som gagnar resenärer i stället endast bolaget?

För det uppenbarliga egentligen är:

Kapitalismus kronikus ger fan om både publiken och miljön. De endast vill, med hjälp av ”publik service” okritiska journalister, komma åt de redan illadrabbade konsumenternas pengar. Period.

Vänster bloggare och miljöpartister

S.k. vänster bloggare och miljöpartister skall säkerligen jubla med denna nya trängelseavgift. I så fallet har dessa missat – ännu en gång – proletärernas verklighet och sina drömmar till socialtjämlikhet.

För att lågpris flygandet har möjliggjort - till många andra än klassiskt sett välställda resenärer - att flyga både inrikes och utomlands. För dessa nya resenärer blir den påtalade Arlanda biltullen en till social filtrering.
Dessa vänster bloggare och miljöpartister tillhör samma konfunderade chauvinistiska krafter som opponerat sig till EU, Euro införandet, etc. Dessa kunde aldrig se att desto mindre tull och barriär finns mellan länderna desto ökade möjlighet for den globala trafik och integration av alla nationens invånare, utöver deras elit.

Men det är klart. Vem utom få är oberoende nog för att drömma anarkist.


Vid sidan om. I bilresan kunde jag konstatera att det närmare man kommer till Sverige desto ökar Reinfeld impopularitet (se poängändringar i bildsekvenser nedanför).


Andra om Arlanda, biltullar, trängelseavgifter