Läkare i rikets och patienternas tjänst. Ej tvärt om

Utifrån det allmänna intresset, ett imperativ som borde klargöras i sviten av händelsen i Astrid Lindgrens Barnsjukhus - i synnerhet läkarkårens inställning gentemot åklagarsidan - är att: Samhället dyrt avlönar sina läkare icke främst för att de skall ha sin delikata integritet behagade på rättvisans bekostnad, utan för att de skall göra sitt jobb i patienternas överlevnadsintresse, etiskt, professionellt - och enligt lagen.

The return to Warland. Detail. De Noli 2004

I ett debattinlägg i SvD 15/3 - Återhållsamhet kan skapa onödigt lidande - beklagar professor Daniel Tarschyso, ordförande i arbetsgruppen inom Statens Medicinsk-Etiska Råd (SMER) att 

”Både bland läkare och åklagare känner man nu den professionella integriteten ifrågasatt”.

Här nedanför introducerar jag ett par reflexioner omkring det påståendet. Låt mig bara först framlägga den följande besynnerliga paradoxen, så djupt innerligen i den svenska politiska kulturen. 

Å ena sidan det är i Sverige allmänt att betraktas som både ofint och meningslöst att ställa myndighetsutövare ”till svars” för deras handlingar. Notera även att man i Sverige använder i sammanhangen ”svar” i stället för ”ansvar”. Berörda lagar är till synes framförda, mer för att ursäkta myndigheternas agerande än för att i stället granska deras gärningar, deras makt, deras arrogans.


I den ovanstående meningen likställer jag som myndighetsutövare den svenska läkarkåren, poliskåren, et cetera.


Just det. Å den andra sidan, vid vart enda tillfälle den offentligjorda händelsen framtvingar en förklaring avseende ett kårmedlems beteende, då svarar kåren a) delvis i kollektivt försvar i en anda, kåranda som det heter, och b) man refererar aldrig till den samhälleliga konsekvensen av den påtalade handlingen utan till den personella affektiva, känslomässiga eller materiella konsekvenser som det inträffade skulle kunna innebära för utövaren, eller kårens. 

Där skall allmänheten konstatera - i stället för public service – inget annat än ren fräckt, egotrippat yrkeskulturellbeteende.

För problemet handlar, utifrån det allmänna intresset, icke i första hand - eller i någon hand alls - om huruvida ”bland läkare (och åklagare) känner man nu den professionella integriteten ifrågasatt”.

För problemet handlar - utifrån det allmänna intresset - att livet av en människa, hur än ”litet” det livet var, kan ha tagit slut genom ett dråp eller en felaktig handling. Och för i så fall är det som skall primärt förhindras, inte att man överhuvudtagen skall undvika ”såra” en läkarkår hit eller en åklagarkår ditt.

För problemet handlar, utifrån det allmänna intresset, att det är med allmänna medel som alla dessa myndighetsutövare är finansierade och med det unik och precis ändamålet att dessa skall betjäna riket och deras medborgare. Och punkt och slut.

Och detta betyder att allmänheten bekostar sina läkare icke främst för att de skall ha sina känslor behagade utan för att de skall göra sitt jobb, i patienternas intresse, professionellt – och enligt lagen. Om nu är det så att lagen finns för alla, således.

Och detta skulle givetvis gälla för samtliga statliga yrkes- och myndighets utövare.

..
Själva resonemanget om ”dödshjälp” och eutanasi implicit i de diskussionerna refereras i Återhållsamhet kan skapa onödigt lidande kommenteras senare. Se annars mitt inlägg Folkpartiet:s motion för dödshjälp helt emot resolutionen av World Medical Association.

..

Marcello Ferrada-Noli

Med dr, professor

.. ..
Andra om dödshjälp, eutanasi, Intressant, 2, 3, 4, 5
Länkar från Nonicoclolasos (docent Niclas Berggren) Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, AB. Andra från Läkartidningen: a, b, c, d, e, f, g, h, i, j