Vad hände egentligen vid anti-FRA ”Hoppet demonstrationen”. Jag var där

Dagens Nyheter uppger här att anti-FRA demonstrationen ”Hoppet” av den 16/9 skulle ha arrangerats med medverkan av PR-företag. Om uppgifter i DN artikeln är sanningsenliga, de påstådda medverkande PR-bolagen måste i så fallet vara uselt effektiva. Ty den demonstrationen – enligt analysen här nedanför – är att betraktas som en flopp. För att inte nämna misslyckandet att stoppa FRA-lagen.

Inledning

16 september 2008. Först de gjorde rätt, sedan de gjorde om, slutligen rev de upp sin ära.

Jag var där i första raden, den sextonde september. Såg och hörde Folkpartiets vackra damer upprepa att FRA-lagen skulle rivas upp, göras om, göras rätt.

Såg Piratpartiets stolta och belåtna malvafärgade standarder applådera Camilla Linbergs malvafärgade skarf.

De gick omkring betrodda, av seger anbefallda, och talen gav innehåll till benämning Hopp. Så mötet hade tillkallats.

Rivas upp, göras om, göras rätt i kör, näst intill dansande sitt eget eko vid kulturhusets vänstra väggar.

Därtill fans med på torget korrekta politiker från s.k. utbredd spektra. Peter Eriksson talade en gång, Mona Sahlin nickade en gång, Lars Ohly skakade på huvudet. Det fanns till och med två invandare bland publiken, en av dessa en flykting från Irak som på sin lilla plakat skrev till NATO att sluta bomba hans land. Man förmodade att han tänkte sig vara, i så fall med rätt, FRA - lagens mest älskade föremål.

Cecilia Wikström passerade förbi, stannade ett ögonblick för att hälsa, och jag hälsade tillbaka. Gav henne mitt allra varmaste handslag. Gör rätt. Samma sak gjorde hennes kollega från Umeå. Gör om. Sedan gick alla sex ledamöter och poserade under ”Folkpartister mot FRA” banderollen, det foto som spreds i hela rikets frukostbord och som nästan blev historiskt. Det kunde ha faktiskt varit så.

Men sedan, ja, sedan skulle de göra rätt. Emellertid rev de ner, sina egna ord. De skulle gå mot äran, i stället gick de till FRA. De skulle ge liberalism en chans men spikade slutligt sin kista. Folkpartiets, that is.

Ja, vem är egentligen besviken? Alla som helst tror eller åtminstone hoppas att politikerna sina löften skall bevara.

Tänkt på de fem tonåringarna med rufsigt hår och snälla blickar som hade gjort en barrikad med en rödsvart banderoll. De stod några meter upp bredvid talarstolen. De lyssnade, inte applåderade. Därefter uttalade de sina diskreta skrik. Till sist gick ungdomarna mitt i demonstrationen helt tysta.

Jag fick då ett omen. Den endagssemester jag tog från jobbet var halvt slut. Hemma såg jag folkpartister intervjuas i nyheterna. Ungdomarna med den rödsvarta banderollen hade rätt, tyvärr, Camilla Lindberg, FP-damernas språkrör hade redan backat.

Hoppet

Bloggrörelsen avseende FRA- lagens kritik hade innan den 16 september 2008 allmänt uppfattats som en isbergstopp av en okänd, mäktig folkrörelse med både ”silent majority” parlamentariskt, och extraparlamentariskt inslag. Den folkrörelsen säkerligen finns, eller skulle finnas, bara att den inte kom till mötet tillräckligt representerade i varken fysisk eller själsligt form. Det faktum skall inte ignoreras utan analyseras grundligt. Och bara sedan går till kampen går vidare.

”Hoppet”, som evenemangen namngavs, förvandlades enligt mig mest i Besvikelsen, stegvis. Hoppets talare upprepade kortfattat – nästan i paroll form - de numera hyperkända argumenten och invändningarna emot FRA lag. Däremot gav Hoppet inga nya politiska svar till demonstranterna, inga förklaringsförslag beträffande den strategiska logiken bakom FRA initiativet. Inte heller – så vitt jag hörde – några förslag lades fram om hur i konkret demonstranterna och FRA motståndare i övrigt skulle i den närmaste framtiden agera. Som om agendas hanterande förbli monopol av vårt tangentbordsbroderskap och av några välmenande riksdagsledamöter. Så skapar man inte en folkrörelse.

Eller vår det helt enkelt så, att man vill mena ”mission accomplished, nu för de i riksdagen ta över”? För det fanns gott om riksdagsledamöter, partiordförande och dyl., och med synligt mycket utrymme i talarstolen. Förvisso var detta utmärkt. Min poäng är däremot att ett fantastiskt tillfälle att direkt engagera medborgarna, folket, de ultimata garanterna av demokratin, bör inte går förlorat.

Den dagen 16 september blev jag tvungen att ta en semesterdag för att möjliggöra mitt deltagande i Stockholms ”Hoppet”. Dock i mitt yrke har man hyggligt med fri rörlighet, just den dagen hade man bokat mig på förmiddagen för en föreläsning vid högskolan i Gävle om PTSD, flyktingar och politisk förföljelse, och vid KI på e.m. ett ärende gällande en prudentlig doktorand, mötet som jag var i sig glad att slipa.

Ångrat mig att ha offrat min föreläsning? I Gävle jag skulle ha föreläst om ett direkt FRA- relaterat ämne till högskolestudenter, ungefär hälften av publiken som samlades i det tåg som kom till Sergelstorg vid 11.00 tiden. I den föreläsningen hade deltagarna diskuterat, förbannat sig, lärt sig från varandra, motiverar sig, och sedan går lugnt vidare med förhoppningsviss ökad framtidstro. Så var utfallet tveksamt vid Serges Torg, utöver kanske hos de yngsta demonstranterna - dessa enstaka tonåringar som jag nämnde förut -bakom den stora vackra röd/svarta banderollen genom åren förberedd till motgångar och minoritet.

Det var en påminnelse att vi istället har fortfarande de flesta att övertyga, de som inte kom, de som inte läser bloggar, de som kanske inte läser svenska alls (jag återkommer till det).

Publiken var för övrigt härligt heterogen och det fanns till och med två invandrare. Det fanns en skara av äkta demonstranter och sanna politiker från vänster och höger, men också mediefolk jagande efter bevis av Gammelmedias förutfattade meningar. Parkerad tillfälligtvis vid trapporna fanns det också kändiskap mitt framför bekräftelsen av professionella vidvinklar och ivriga amatörzoomar. Allt i allt var det endast 251 personer vid min tid.

Bakslag

När man annonserar deltagande i tusentals och i stället demonstrerar två hundra, ja, tre hundra, media skall oundvikligt tala om, eller antyda, flop. Det står i boken. Bakslag av den typen är inte bara bakslag och punkt. Bakslag av den typen är vinden som vi själva skänker till fiendens kvarn. Då är vi medlöpare av felaktiga budskap fast vi inget medgivit.

Jag personligen var inte så kritisk över det sparsamma antalet av deltagare vid demonstrationen. Andra hade fixerat sig på det. Och ältade i veckor om det. Och försökte förgäves att urskulda det omöjliga med onödigt energislöseri. För även om deltagarantalet var bestämt lågt från tillfredställande med tanke på det annonserade förväntandet, deltagarantalet var väl OK med tanken på att man valde just den kalla dagen, just den tiden, just det molnet i himlen. Och dessutom – verkar det så- med tanken på att man till synes litade framförallt på telepatisk kommunikation för evenemangets promovering.

Det var trots ovan inget fel vad PP:s pirater och piratisterna lyckades erbjuda i sin helhet genom ett värdigt politiskt ställningstagande och synbarligen bestämda demonstranter. Det värmde hjärtat hos vänsterliberalerna.

Inte heller var det fel att enstaka representanter av såväl dissidenter från regeringsalliansen och från oppositionella fanns på plats. Men detta onekligen förstärker den ”suprastrukturella” karaktären av deltagandet i FRA- lagens motstånd. Det är det som måste ändras nu, och snabbt.

Ytterligare analys erfordras

To be continued

Marcello Ferrada-Noli, 1/3 2009

andra om DN artikeln: opassande, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12
FRA, fra-lagen, Allt om FRA , Copyright, IPRED, FRA, FRA lagen, upphövsrätt